Aftonbladet – 17 januari 1857, sida 2

terna. och alltsammas. Men när folk börjar på att tala om sina fäder och sina systrar och se ut som om de vore säkra på mig, då är det med mig just som med Sylfine — jag springer min väg så fort jag kan. Du kan väl förstå, Harry, att jag tycker det är någonting alldeles förskräckligt allvarsamt det der att gifta sig. Åh det är rysligt! Jag vill inte gå och bli ett förståndigt fruntimmer; jag önskar jag kunde alltid förblifva en glad och tokig flicka som jag är, och lefva just som jag lefvat hittills och ha en hel mängd andra flickor att komma och helsa på mig, och ställa till lustiga upptåg. Jag har inte varit det ringaste lycklig på den här senaste tiden — inte det ringaste; och jag bar aldrig i mitt lif varit olycklig förr ili Nå men hvarför skrifver ni då inte till mr Clayton oeh gör slut på alltsammans, om i kö lycklig deröfver? i hvarför ör Nå inte det? Den som det ; t stor lust att göra det, visste! Jag ran PR ulle blinndk värre men Jag. ar radd Ng örk skugsedan. Han kommer likt en stor, mörk skug ga öfver mitt unga lif, och allting börjar synas mig så verkligt. Men nu vill jag inte taga lifvet så der på fullt allvar. Jag läste en gång en historia om Undine, och vet du Harry, jag tror att jag känner mig just så till mode, som Undine då hon började förnimma själen inom sig.s Och är Clayton riddar Hildebrand ? sade Harry leende. Jag vet inte. Men tänk om han vore det! Ser du, Harry, saken är den, att det ofta händer kloka och förnuftiga wän att få hutvudet förvridet just af sådana små dåraktiga tokor som jag; och de älska os och steka oss och skämma bort oss. Mend, ser du, jag är rädd att de under tilden tänka, att det välen gåug blir deras tur att herrska. De gifia rig