Aftonbladet – 17 januari 1857, sida 2

Carson kommer — je, då vet jag sannerligen inte hvad jag gör! Han är så oförskämd, så du kan aldrig det tro; och kommer han pu och går och knarrar bär i siva obyggliga skor, så kommer en vacker dag alltsammans i dagen — och hvad skall Clayton då tänka ! Jag trodde ni var alldeles likgiltig för hvad han tänkte . Ja visst; men ser du, nu har ban skrifvit till mig -om hela sin familj, om sin far, som är en högst utmärkt person af gammal familj, och så har han skrifvit om sin syster sen — en alldeles ohyggligt förståndig syster lär det till råga på all olycka vara — god, älskvärd, talangfull, och gudfruktig! Ack herre du Gud, om jag kan begripa hvarför af alla i verlden han just skulle hitta på att välja mig! Och kan du tänka, Harry, der är ett postskriptum från hans syster, så utmörkt elegånt skrifvet! Hvad Familjen beräffar, miss Nina, sade Harry, så tror jag Gordons kunna hålla hufvudet så högt som någon annan; och miss Clayton är jag säker ni skall komma att tycka om. Ja, men ser du Harry, det här talandet om föräldrar och systrar — det är att bringa säken så försträekligt nära! Det ser så likt ut, förstår du, som om jag verkligen Vore fångad på allvar. Vet du, Harry, jag är just lik min egen lilla pony. Du vet, att hon tycker mycket om att man kommer och bjuder henne hafre och smeker hennes hals; och hen tycker om att låta en tro att hon skall låta sig tagas; Men när det kommer derhän att betelet skall sättas på henne, då är bon borta i blinken. Nu är det just på samma sätt med mig. Det har sina behag, kan du väl tro; med all den der kurtisen och tillbedjarne och kärleksbrefven och känsloutgjutelserna och ridpartierna och operabiljet