ihop någon historia om hästarne; ty inte tar han ut dem -— det kan ni vara säker på, miss Ninav Tar hån inte ut dem då jag säger åt honom? Det. skulle, verkligen vara roligt att se på. Just en vacker historia! Men jag skall snärt lära honom att han har en matmor, och det en hölt annan än miss Loo! Nå; ja, försök då, barn. Inte skulle han fråga efter hvad jag sade, det. vet jag. Men kanske skall han gifva vika för er. Åhjo, utan tvifvel; jag skall just springa bort till hans koja och sätta, litet lif i hobori Och Nina, som återfått sitt vanligt glada lynne, trippade glädtigt åstad bort till gamle Hundras koja, som stod på andra sidan om manbygnaden. Ka. Gamle Hundras namn var i sjelfva verket John, men det binaren, hvarunder han var allmänt känd, härledde sig af den ytterliga omständligheten af alla hans rörelser. Gamle Hundra hade fått dubbel portion af den djupa känsla af sitt embetes vigt och värdighet, söm är ett attribut, särskilt tillhörande kuskarneg kår. Han tycktes ånse hästarne och vagnen som ett slags familjeark, hvars öfverste prest han var och hvilken det ålåg hkonom att bevara för hvarje vanhelgande. Om man skulle trott på honom, voro alla menniskor på plantagen, Ja snart sagdt i hela verlden, i ett ständigt konspirationstillstånd mot familjevagnen och hästarne, och han sjelf deras ende försvarare på lif och död. Det var för bonom. en lika dyr. embetsplikt att vid hvarje tillfälle bevisa omöjligheten af att taga ut ekipaget, som för allmänna-åklagaren att öfverbevisa brottslingen. Likaså ansåg han för en plikt mot värdigheten af sitt embete att framföra sin. vägran i de mest belefvade ordaleg och att alltid visa att det endast var oöfvervinneliga svårigheter som lade