Aftonbladet – 16 januari 1857, sida 1

e drag af i sett si de drag af intolerans, som man anse ö i bibehålla eller inrymma, de store formella brister, af hvilka förslaget MT Van har icke nöjt sig med afskaffan ot barbariska straffen för öfv rgångar cc 5 ;h I deltagande i enskilda andaktsöfningar, uta. öllansett sig böra reglementera, men dervid vi öl ont sig ova ri be om de omständi sat sig ega ringa begrepp de förhållande heter, som böra förutses, och de örhållande le som måste ordnas genom en dissenterly, Det är affattadt ungefär så som en lag om han del och sjöfart skulle kunna affattas af den som om dessa ämnen icke eger någon nä mare kännedom, utan 1. ex. endast har n — I gra allmänna begrepp om hvad handelsirihe vill säga. Vi vilja i det lingsta hopp:.s, at Hb Idet varit dessa brister och oegentigheter 1I lagförslaget, som hufvudsakligast förmått e at I pluralitet af högsta domstolens. ledamöter a! med uttryck af ogillande ätersända lagförsla get till regeringen. Likaså hysa vi den för hoppningen att, då förslaget kommer unde behandling i statsrådet, der det ännu icke fö revarit, det måtte erhålla en fullständig om J arbetning, hvarvid den särdeles väl och om. sorgsfullt utarbetade norska dissenterlager skäligen kunde läggas till grund, med vidta gande af de förändringar man af Sverger egendomliga förhållanden möjligen kunde anse lämpliga. d 12 Huru franska pressen med oaflåtlig upp ; märksamhet fortfarande följer religionsfrihets!! frågans gång inom vårt land, visas ytterligare af en i Journal des Dåebats införd artikel. bvaruti med en hos främlingar sällspord sak. kännedom det kungliga förslaget göras till föremål för en i form sansad, men i såk dröpande kritik, i hvilken vi beksagligtvig måste till alla delar instämma. Artikein, som utan det ringaste spår af katolsk sektanda bej bandlar den vigtiga frågan från en upphöjd, Joväldig ståndpunkt, meddela vi här i sin helhet, med undantag af ett Par smärre uteslutningar: Det förslag till lag om religionsfrib-., rom snart kommer att framläggas för SVE ska riks. I dagen, och hvaruppå allmänna Uppmärksamheten i Frankrike nu är fästad, synes bestämdt att öka den bedröfliga listan på svikna förhoppningar. De i trontalet gifna löften, ehuru till en del redan SaM.vetsgrant uppfylda, ha likväl ej helt och aållet undgått det öde, som tyvärr drabbar 1töften i Programmer. Uti ett land, der trosfriheten länge varit och ännu är af lagen satt i bann, kunde den visserliSen icke på en gång intaga en hedersplats; aen man hade skäl att räkna på, det konun-gens af Sverge regering skulle, med all aktning för statsreligionens äfven minst berättigade privilegier, tillförsäkra religionsfrihet: n åtminstone nödiga garantier, och man måste erkänna, att denna förväntan blifvit ouppfyld. Det intoleranssystem, hvaremot det nya lagförslaget endast riktar de första anfallen, har i våra dagar från alla håll varit föremål för en med framgång utförd bestormning. Den förföljelse, som börjat anställas emot dissenters, har ingalunda nedstämt de förtrycktas mod, och börjar snarare att uttrötta förföljarnes rit. Hos ett folk, som genom en samvetsgrann aktning för husliga dygder förmått bi sehbålla alla sina manliga egenskaper, kunde exemplet af medborgare, landsförvista, häkte de, utblottade derföre att de bekänt en a man ära än staiskyrkans, läst bibeln och fö rrättat gemensam bön, ej fela att bära frukter. — Affall ha egt rum, och dessa affall ha för hvarje dag på nytt trotsat strafflagarne , hvilkas lott blef att förnötas genom sjelfva det bruk man deraf måste göra. Oaktadt ett envist motstånd från ett talrikt och mäktigt parti, som med fullt skäl kan anse sig fästadt vid statsreligionen, men som utan skäl finner alla vapen goda för densammas försvar, ha dissenternas klagomål börjat finna genljud i vissa tidningar. Petitionerna ha förnyats, och konungen har nyligen emottagit en i energiska ordalag affattad ansökning, framlemn ä ff tolf representanter och underteckpz, d af femtonhuntdra svenskar, utgörande avantgarlet för alla dem bland deras Jndsmän, som ro lika intresserade för Pamgången af sin eligiösa .FmMancipatlon, Denna opinionsyttrirg ranta åsigter, som edra konung Öscar I:s karakter, och det är örvånande, att den ej i trots af alla hotelser idragit att gifva en större omfattning åt reerimgens förslag. Vid första påseendet synes visserligen vign af de reformer man föreslår ständerna öra tillfredsställa de mest trängande behof, ch det vore orätt att misskänna de stora förelar dessa reformer innebära. Så u phäfver et nya lagförslaget t. ex. de stadganden, som ed landsflykt och en slags borgerlig död estraftade hvarje svensk, som gjort sig förunnen ati ha öfvergifvit sin religion; det tillrkänner hvarje medborgare till en viss grad ihet att bekänna sin tro, och det återkallar en författning, som strängt förbjöd alla regiösa sammankomster utom statens kyrkor. et har således till föremål att ur landets lar borttaga verkligt barbariska straffbestämelser, hvilka vanhedra svenska lagstiftninn, och som, under det de åsyfta att ålägga tionen den skenbara enheten af en gemenm tro, nu mera ej kunna tjena till annat 1 ati uppmuntra motstånd eller skrymteri. enom förslaget uppgifvas på visst sätt de lar af fästningen, som ej längre kunde föraras, men de inträdande lemnas ingalunda lugn besittning af platsen, utan bindas fortrande af stränga lagar, likasom man haft r afsigt att qvarhålla en del af de förlänade och rättigheterna. Att på en gång gifva h behålla går ej an. Det är detta axiom i litik, likasom i rättslära, som det nya lagrslaget tyckes vilja förneka, Det skulle vara lätt att klandra förslagets illständighet, då deruti t. ex, saknas regleg af de ur statskyrkan utträdandes bor