Aftonbladet – 15 januari 1857, sida 2

a pDå är jag rädd det är för -sentn, svarade! hon tankfullt, åatt säga åt Rosa, att jag inte 81 vid löken i pastejen. Jag hade ondt af den hela morgonen i går; men nu är det för, sent. Nina rent af stampade i vredesmod. Tant Nesbit, ni är den mest. sjelfviska menniska jag sett i mitt lifl ; Nina, kära barn, du förvånar migl -gentog mrs Nesbit med vanligt lugn. Hvad är det som står på ? Ni må förvåna er hur mycket ni vill, det frågar jag inte efter., sade Nina, Jag begriper inte hur menniskor kunna vara på det sättet. Om en liten hund kom och sade mig, att han var i bekymmer, så är jag säker jag skulle lyssna till honom och göra hvad jag kunde för att hjelpa honom. Jag skulle inte fråga efter hvad tokenskaper som skett, men om någon vore i bekymmer, så skulle jag hjelpa så vidt jag kunde; och jag tycker det vore iate för mycket, om ni tänkte litet för mig och bjelpte mig. Ah, du grubblar ännu på den dersaken, sade hennes tant; men jag tror jag sade dig, att jag inte visste något råd att ge dig — gjorde jag inte det? Du skulle inte-gifva vika för ditt lynne så der, Nina; det är ganska opassande och syndigt dessutom. Men — jag gissar det tjenar föga tillattjag talar för dig. Och med förfördelad uppsyn steg tant Nesbit upp, gick långsamt fram till spegeln, aftog sia morgonmössa, drog ut en låda och lade ned mössan ; tog fram en annan, ihvilken Nina ej kuade urskilja minsta oiikhet höll den tankfullt framför sig på handen och: tycktes fördjupa sig i åskådning deraf, Medan Nina, svällande af harm och förödmjukelse, stod och betraktade: henne, plockade hon omsorgsfullt och långsamt ut hvarenda bandygla och satte den slutligen på sig med