Aftonbladet – 15 januari 1857, sida 2

EERO hvad som är bäst passande att göra i ett sådant fall. Dina och mina åsigter öm det passande, Nina, äro så skiljaktiga, att jag ej vet hur jag skall kunna råda dig. Der ser du nu följden af att icke lyssna till dina vänsers råd. Jag har ju alltid sagt dig, att det der koketteriet för karlarne skulle göra dig obehag en vacker dag! Och tant Neösbit sade detta med denna lugna tillfredsstälda min, hvarmed gammalt folk stundorn uppbygger sina tanklösa unga vänner, då de råkat in i svårigheter. Tant Nesbit, det var ej min mening att besvära er med att hålla någon moraälpredikan; men som ni sett mycket mer af verlden än jag, så tänkte jag ni skulle vilja hjelpa mig aldrig så litet, bara så mycket att sägå mig om ni anser det rätt att jag skrifver till någon af dessa herrar, för att hindra dem att komma; eller om jag bör göra någon ursäkt eller säga någonting annat. Ni vet ju att jag aldrig förestått något hus förr. Jag vill inte göra någonting som kan se ogästvänligt ut, och ändå vill jag för ingen del att de skola komma hit båda på en gång. Nu uppstod en lång tystnad, hvarunder Nina satt ond och röd, bitande sig i läppen och oroligt kastande sig af och an i stolen, Mrs Nesbit såg tankfuil ut, och Nina började hoppas, att hon öfverlade med sig sjelf om I hvad råd hon borde gifva i den kinkiga sa ken. Slutligen såg den gamla goda frun upp och sade helt lugnt: Jag kan undra hvad tiden lider ! I Nina tänkte, att bon funderade på möjligI heten af att ekicka något bud, och sprang derföre I skyndsamt öfver rummet för att se på klockan. Hon är balf tre, tant, svarade hon, och stod med halföppen mun, väntande att mrs Nesbit skulle gifva något råd.