Aftonbladet – 15 januari 1857, sida 2

rn NE RT ÅR hon bara ville bli ond på mig tillbaka! eller om hon gjorde hvad som helst, utan att stå mol stilla och se på mig — se på mig med gin orubbliga köld, och säga att jag förvånar henne. Det är dessutom inte sant, ty hon har aldrig i sin lefnad låtit förvåna sig öfver någonting, Hon har inte nog lif till det en gång hh Åh, miss Nina, vi få inte vänta mer af menniskorna än de kunna gifva. Vänta? Jag har visst aldrig väntat något. Nå väl, Gud signe min ros, vär hon vet hurudan menniskan är, så låt inte reta sig. Om ni gör aldrig det, så ksn ni ej fylla en vartersmugg ur en fingerborg, hjertat mitt. ch ser ni, så förhåller det sig just med den här saken. Jag kände er mor och jag kände miss Loo alltsedan jag var unga flickan. Och de voro inte mer. lika än snö är lik socker. Då miss Loo var en ung flicka, var hon så vacker att hon drog allas beundran till sig; men kärleken den gick till er mor, hjertat mitt. Kunde ingen säga hur det kom sig, min ros. Aldrig såg en miss Loo ond eller häftig, och aldrig hörde en henne fara ut mot någon. En kunde aldrig se att hon gjorde någon orätt, och ändå kunde folket aldrig tåla henne. Det var som kunde en aldrig göra något för henne med god vilja.n Af det goda skälet säkert, sade Nina, att hon aldrig gjorde något för någon annan med god vilja. Hon har aldrig brytt sig om någon menniska. Jag är sjelfvisk, det vet jag nog. Jag gör mycket af sjelfviska bevekelsegrunder — men det är ändå helt olika med henne. Vet du, Milly, hon tycks inte veta att hon är sjelfvisk, Der sitter . hon, vaggande gig i sin gamla gungatol, så säker på att komma in i himlen, och frågar aldrig det minsta efter om andya komma dit eller ej. (Forts. följer.)