Aftonbladet – 13 januari 1857, sida 2

detsamma med en händig rörelse paketet ur handen på honom. De qvinnorna, hvad de äro nyfiknals utropade han. Jag vill bara se hvad det är. Ack då, ett sådant starkt snöre! Jag kan ju inte slita af det! Nå väl, här går papperet då? Krasch — ett hål. Åh — siden, så sant som jag lefver! Aha! Kom nu och säg att inte det der är åt mig, du stygga menniska der! Kors, hur kanidu veta att inte det är till en sommarrock åt mig? En sommarrock! — just en tro:ig historia. Aha! jag bar kommit dig på spåren, min herre! Men, se så, låt hästea galoppera nu! Jag vill rida med fart — snälle Harry, låt honom galoppera! Harry ryckte hastigt i tyglarne, och inom en minut eller par flögo de bort, liksom burna på vindens vingar. Allt fortare och fortare gick det, tilldess de nära försvuzno bakom en liten tslldunge, medan det glädtiga skrattet klingade tillbaka med vinden. Nu synas de ej mera. Efter några ögonblick framskymta de åter i skogsbrynet åt en hel annan sida och rida med full fart glada och skrattande fram till porten. Att binda hästen, kyssa den lilla hustrun på axeln och springa in med henne i hyddan, tycktes blott vara ett ögonblicks verk, och då han satte henne ned, ännu i fullt skratt, utbrast han: Se så, der är du au, min lilla tafla ! Jag har hjelpt dem att anordna deras tableaux vide förnäma husen, men du är mia tableau. Du duger inte mycket till. Du är ingenting annat än en sommarfogel, skapad att lefva på haninglb Ja så — jag är en sommarfogel jag? sade den lilla. Det kostar likväl rätt mycke: boning att hålla en sådan sommarfogel. Den måste smickres, berömmas och älskas, allt vants i