Aftonbladet – 13 januari 1857, sida 2

Se så! Jag uasdrarjusti hvem ?det nu är som är nyfiken ! sade hon och sprang med behändig vighet mellan honom och dörren. Nej, men du får verkligen inte gå in; se så, stilla då! Var snäll för en gång, Harry I Nå nå, det är så godt jag ger mig först som sist. Det lär väl vara ditt hus det här ändå och inte mitt, kan jag tro, sade Harry. Ack, herr ödmjuk, hur fogliga vi blifvit i en hast. Nå nå, medan det lynnet ännu står på, så gå bara genast till källan och bär hem litet vatten åt mig, att fylla den bär tåkitteln med. Bort med dig på ögonblicket. Och hör på! Låt se att du inte stannar och leker under vägen. a Medan Harry är borta efter vatten, vilja vi följ. havs lilla hustru in idet förbjudna rummet. Ett svalt och trefligt rum är dest, med sina hvita fönstergardiner, sitt mattbeklädda golf, och i det ena hörnet den draperade sängen, med dess garnerade kuddar och befransade omhbängen, hvars anskaffande och bevarande utgör den förnämata ärelystnaden inone söderns små träbyddor. Dörren, som ledde ut till en blomsterträdgård, full af lysande blommor, var alldeles omkransad af de mjuka grenarne af den förut omnämda Lamarque. och stora klasar af dess mjellhvita blommor och mörkgröna löfverk hade af den Nilla matmodrens små händer blifvit böjda och för stade med otaliga nubbar och ribbor, för att bilda en hel hvalfbåge af blad och blommor. I dörren står ettlitet bord, öfverbredt med en fläckfri damastduk, fin nog för den finaste prinsessa, och endast vid festliga tillfällen framtagen af den lilla matmodren. På bordet ses ordnade åtskilliga fat med 8 cultron och persikor, fantastiskt garnerade med mossa och sindrufsblad, en skål med grädde, små assietter med mjölk, läckra kakor och tärtor samt :riskt guldgult emör. (Forts. följer.)