Aftonbladet – 13 januari 1857, sida 1

dörren och ned för trappan och i gräl med flickan, som höll på att tvätta silfret och ej genast var till hands med en bricka till miss Ninas bref. Jag rår inte, miss Nina, sade han slutligen, då denna närmade sig; Rosa vill inte ge mig nån bricka — alls intel Jag skulle väl ha lust att lugga dig så det kändes en gång, din lilla tjufpojke l sade Nina och tog brefven ur handen på honom och skrattade, medan hon drog honom i öronen. Nå sannerligenn, sade Tomtit och följde henne med blickar af högtidligt allvar, har icke missis rätt ändå; aldrig blir det någon ordning här i huset, göra hvad jag vill. En säger : lägg brefven på en bricka. Så kommer en annan och vill inte lemna brickan att lägga brefven på. Och så slutligen miss Nina, som kommer och kniper dem ifrån en. Så der går allting till här i huset! Men jag kan inte hjelpat; jag har gjort allt hvad jag kan: Tänk att missis ändå skulle ha rätt. Det fanns en medlem af huset af så framstående karakter, att vi ej kunna afhålla oas från att gifva henne en särskilt plats i vår skildring af Ninas omgifningar — och detta var Milly, tant Nesbits uppasserska. Tant illy, som bon vanligen kallades, var. en reslig, bredaxlad, högbarmad afrikansk qvinna med en fyllighet i formerna, som gräntade till korpulens. Hennes sätt att stå och gå hade en egen majestätisk prägel, påminvande om uttrycket i skriften, supprätt såsom palmträdet. Hennes hy hade en egen svart glans och mjukhet, ej olik svart sammet. Hennes ögon voro stora, fulla och mörka, och hade detta trånande och Jängtansfulla uttryck, som mar stundom ser hos mörka ögon. Munnen var etor, och läpparne hade, oaktadt den afrikanska fylligbeten, någonting bestämdt och energiskt i konturen, som ytterligare bekräf