Aftonbladet – 12 januari 1857, sida 2

TJag brukade tänka alldeles som du, barn, en jag har insett dårskapen deraf. Om jag skall kasta bort min kärlek för allt som är gladt, för allt som är lifligt; för allt som är skönt, och i stället lägga mig på att läsa sådana der ohyggligt dumma böcker — ja, då säger jag, att jag vill hellre ligga död och begrafven och hafva slut på alltsammansl Det är den naturliga menniskans motstånd, mitt barn. Samtalet afbröts här af en krustufvad mulattgosse, som inträdde med mrs Nesbits vanliga fräkostmål. Ah, här kommer Tomtit, sade Nina. Nu blir det väl ett uppträde! Få se hvad han glömt den här gången. Tomtit var i sitt slag en framstående karakter i buset. Han och hans mormor voro mrs Nesbits enskilta tillhörighet. Hans rätta namn var icke mer och icke mindre än det vördnadsbjudande och metodiska Thomas, men som han var en af dessa oroliga, öfverjäsande, små andar, som tyckas vara till: blott för att ställa till oreda för stillsamt folk, hade Nina döpt honom: till Tomtit (), hvilket binamn genast af allt husfolket upptogs såsom utomordentligen karakteristiskt och väl passande. En ständig ebb och flod af odygd tycktes genomgå hela hans varelse, Hans stora skälmaktiga, svarta ögon glänste alltid af en skrattlystea eld, som det var omöjligt att möta utar ett leende till svar; dock tycktes minsta känsla af vördnad för någon skapad varelse änwu helt och hållet outvecklad inom hans svarta krushufvud. — Älskande sysslolöshet, vårdlös, oeftertänksam och flyktig, såsom hans namne i skogen, tycktes honom lifvet vara blott ett instängdt och tillbakahållet jäsämne af lustigbet och odygd; och nästan det endaafbrottet (5 Amerikanska namnet på en liten skogsfågel.