Aftonbladet – 9 januari 1857, sida 2

uttala en sanning eller erkänna ett misstag. Mrs Clayton var ett äldre fruntimmer af fin bildning, hvars väl bibehållna fina hy, mörka glänsande ögon och vackra växt vittnade om en ungdom af skönhet. Af en varm inbillningsrik och lätt hänförd natur, som ständigt lutade åt sublima öfverdrifter, hade hon med lidesefull örahet hängifvit sig åt sin lugna, klartänkte make, likasom alprosen med sin skönhet omkransar den kalla, klara glacierens bröst. Mellan Clayton, och hans far herrskade den djupaste och varmaste tillgifvenhet, men alltsom sonen utvecklades till man, blef det mer och mer tydligt, att de aldrig harmoniskt kunde röra gig inom samma praktiska sfer. Sonens natur var så genomådrad och inbemängd med modrens, att fadren, vid det sekelsgamla, många gånger upprepade försöket att göra sitt barn till en fullkomlig kopia af sig sjelf, fann sig ytterligt förbryllad. Clayton var till öfverårift idealisk; idealet stämplade hvarje hans själs egenskap och styrde alla hans åsigter, likasom magneten styr kompassnålen. Idealet ingick äfven till stor del i hans samvetsgrannhet och dref hoaonom alltid att höja sig öfver den vanligen antagna så kallade praktiska moralen. Häraf kom, att medan han tillbad lagens teori, dess utöfvande fylde honom med afsmak; och hans far nödgades ständigt utpeka misstag i de omdömen han yttrade, hvilka voro grundade mera på en skarp uppfattning af hurudan verlden borde vara, än på något pråkäskt afseende på hurudan den i sjelfva verket var. Icke dessmindre hade Clayton nog af fadrens starka fasta karakter, för att vara :in mors afgud, hvilken kanske tillbad denna sadra upplaga af fadren med ännn mera blind ömhet än den första. Anne OClaytoa var den äldsta af trenne systrar och sin brors synnerliga förtrogna; och