Aftonbladet – 9 januari 1857, sida 2

7) Biskna vi således den tid hr Böttiger varit läs rare i eft af de ämnen, som tillhöra den estetiska professionen, så är denna två år kortare än den hr Malmström varit det i båda. 8) Har hr M. icke gjort sammaledes? Det har hr erkebiskopen icke förnekat med uttryckliga ord; men väl skall hvarje läsare, som ej känner förhållandena, af detta blott åt hr B. meddelade vitsord föranledas att så fatta hr erkebiskopens mening. Likväl har fakulteten i sitt officiella tjenstebetyg berömligen, vitsordat det nit, hvarmed hr M. gått den studerande ungdomen till handa. 9) Må vara! Detta hindrar dock ej, att det likväl nu är ett faktum, att tiden för hr B:s vikariater är (enligt hr erkebiskopens egna nyss ofvan lemnade uppgifter) tre år, för hr M:s sjo — numera åtta. 10) Det är således på denna berättelse, detta meddelande på enskilt väg, som hr erkebiskopen stödjer sitt i början gjorda påstående, att, ehuruväl vid voteringen i konsistorium om förslagsrummen, hr M. till det första erhöll 12 röster, hr B. 11, någon egentlig pluralitet knapt kan sägas hafva tillfallit någon af de tvenne sökande, — ntan blott en oegentlig pluralitet alltså, och med knapp nöd? — samt att en af de åt hr M. gifna rösterna måhända kan vara att honom frånräkna. Ett besynnerligt sätt i sanning att räkna, och en besynnerlig ovisshet i detta måhända! Annars brukar man, när en sak skall afgöras genom plurima vota, verkligen räkna röster, och då, frukta vi, blir 12 alltid och ganska egentligt mer än 11. Kritik af de skäl, en röstande egt eller anfört för sin röst, samt huruvida dessa hålla stånd eller icke, gör, sedan rösten är afgifven, intet till saken för bestämmande af omröstningens resultat. Är det möjligt, att hr erkebiskopen kan vara okunnig härom? — Märk vidare, att hr erkebiskopen icke säger, att professor Spongberg önskat se sitt votum ändradt, utan sin missräkning rättad. Slutligen kan frågas: genom hvem har prof. Spongberg låtit göra det medde!ande, livarpå hr erkebiskopen grundat sin oegentliga räkning? Har mellanlöparen på något sätt bevisat, att han handlade på uppdrag af prof. Spongberg? Eller var han i saken vittnesgill? Eller var han måhända sjelf i saken ganska nåra intresserad? Frågorna äro närgångna, men sakna ej anledning, och vi betvifla högligen, att de kunna på ett tillfredsställande sätt besvaras. 11) Huru härmed förhåller sig, ses af noterna 3 och 7. 12) Att hr Malmströms skriftställareverksamhet sålunda skulle vara ett uppkok på hvad andra sagt och utforskat före honom, egentligen alltså utgöras af plagiater, detta är visserligen icke sagdt, nej bevars! Men är det ej heller insinueradt? Utgör det ej heller den otvetydiga mening, som kan och måste läsas mellan raderna? Det låter för öfrigt af det närmast följande lätt inse sig, hvilka dessa skulle varit, som välvilligt lånat hr M. innehållet, nemligen den der sckolans anhängare, den Hegelska. Frågas alltså, hvilka skrifter det vore, hvari denna scholas anhängare eller några andra karakteriserat och bedömt t. ex. Geijer, Franz6n, Atterbom — nemligen vid den tid då hr M. utgaf de bland hans förnämsta litteraturhistoriska skrifter, som hafva då nämdes vetenskapliga eller vittra produktioner till föremål? Ett undantag må kunna göras för den längre ned omstämda traktaten om det nmatursköna; men äfven hvad denna angår, är att märka, att man hittills skilt mellan framställning af ett från andrå hämtadt innehåll och framställning af ett eget innehåll från sn viss teoris allmänna ståndpunkt; — och ätt den ifrågsvarande skriftens innehåll till Hegelska scholan står i närmare förhållande än: det sist nämda; återstår ännu att visa. 13) Deruti se vi en förtjenst af hr M. såsom sökande till professionen i estetik framför hr B., som aldrig visat sig höra till någon spekulativ schola, hvarken andras eller sin egen. 14) Hvad kan det vara för betänkligheter? Hr M. har i den spekulativa estetiken visat sig hylla Hegels teori — i samma estetik. Är det alltså de estetiska konseqvenserna hr erkebiskopen anser betänkliga? Svårligen ; åtminstone hade rätta ordet då varit: svårigheter, olösta motstgelser, eller dylikt. Betänkligheter ha afseende på det praktiska, moraliska, religiösa. Men i dylika ämnen har ju hr M. icke visat sig hylla någon spekulativ schola; han har deri intet skrifvit. Vi önska, att vi i vår farhåga vid detta hr erkebiskopens yttrande måtte taga miste — och sådant är visserligen möjligt, i följd af olämpliga uttryck deri; men oss vill det förefalla, att detta yttrande innebär ett litet försök att bedöma vetenskapsmäns beskaffenhet såsom sådane, icke efter hvad de presterat, utan efter de konseqvenser som man låter dem supponeras komma att uttala; på samma gång en liten början att bestämma sitt omdöme vid läraretjensters tillsättande icke efter visad duglighet, utan efter misstänkta opinioner. Sådan inqvisition brukas i Tyskland nu för tiden; vi hafvahittills sluppit den. 15) Men så mycket mer åt den studerande ungdomen, med hvars undervisande han oafbrutet varit sysselsatt såsom vikarius i den estetiska professiozoen. 16) Vi lemna professor Boströms yttrade opinion om de sökandes relativa förmåga i detta afseende i sitt fulla värde; rekommendera blott att den, som derutinnan vfll erhålla ett eget omdöme, ej må stödja detta på andras opinion, utan på egna studier och jemförelser af de sökandes skrifter, och detta i sådane ämnen, hvari begge skrifvit, der således egentlig jemförelse kan komma i fråga. För öfrigt, om hr erkebiskopen inom konsistcrium velat söka en auktoritet vid detta bedömande, så hade väl denna, i följd af vetenskapernas inre sammanhang, snarast bort sökas hos professorn i teoretisk filosofi; — men det passade icke för hr erkebiskopens afsigter. . 17) Likasom hr Malmström, t. ex. i sitt minnestal öfver Atterbom, uppsatser i Tidskrift för Litteratur 0. 8. Vv. 18) Att hr B. är en fitigare skald, vilja ej heller vi bestrida; hvilkendera är den största, blir åter en annan fråga. Att svenska akademien tilldelat hr M. men aldrig hr B. sitt stora pris, är en omständighet, som hr erkebiskopen åiminstone för ärlighets skull ej borde hafva förtegat. 19) Icke heller detta bestrida vi; — med tillägg att hr M. ock är härmed utrustad. Är hr erkebiskopen äfven af den tanken? — efter adjektivet stor står i positivus, ej i komparativus — eller är här åter fråga om att läsa mellan raderna? UTRIKES. Den på förmiddagen ingångna snällposten