Aftonbladet – 8 januari 1857, sida 2

och Englandätill hälften splittrade från ihvarandra, Preussen ?genom hemliga främmande inspirationer drifvet till ett krig emot Schweiz och dunkelt anande att, huru än tärningarne må falla, dess diplomati dock slutligen skall Iraga det kortare strået. Och dertill en stänligt tilltagande nöd: underordnade embetsoch tjenstemän tvungna att sälja sina möbler och lefva af lån. Till regeringen ha ingått zripande skildringar af detta tillstånd, och det säges, att nöden framkallat händelser och ting, som förut voro okända inom preussiska embetsmannaståndet och som sätta på spel dess goda namn och rykte. Man hoppades, att kamrarne i år skulle lemna hjelp; men au går man i stället emot ett krig, som alltmera måste förstora det redan befintliga deficit och och bibringa landet sir, öfver hvilka de, som med machiavellistisk slughet lockat och .ubbat Preussen härtill, skratta i mjugg, men hvilka fylla fosterlandsvännen med sorg, och ingslan. Låtom oss hoppas på en lycklig vändning i sista stunden. —FR (Från Aftonbladets korrespondent.) Paris den 29 December. I afseende på de sväfvande frågorna synas mig dagens tidningar i allmänhet ha rätt. De iro ense i följande punkter. Ehuru Monitören tiger, komma konferenserna med säkerhet att öppnas. -Monitörens tystnad bevisar blott, att de icke skola öppnas detta år, hvilket väl ej är så oroande, då vi nu skrifva den 29 December. De meningsskijaktigheter, som komma att utgöra konferensernas föremål, äro redan bilagda medelst en förutgången öfverens.kommelse, så att ombuden egentligen ej få anna att göra, än att formulera de öfverenskomna besluten, för hvilket ändamål några så sammanträden torde vara tillräckliga. Genast derpå kommer fredstraktaten att helt och hållet sättas i verket. Engelsmännen skola utrymma Svarta hafvet, österrikarne furstendömena. Freden emellan de stora makterna, verldsfreden, som man säger, kommer sålunde att befästas. För min del harjag, som ni vet, aldrig tviflat på denna utgång. I afseende på dylika åffärers ordnande vill jag berätta en gammal anekdot, som alltid återkommer i mitt minne hvarje gång jagser oförnuftiga förvecklingar uppstå på den politiska skådebanan. Meddenna : tilldragelse, hvaruti jag sjelf spelar en rol, förhöll det sig på följande sätt. Det var år 1840. Man känner den tidens orientaliska kris. Det hade uppstått en konflikt mellan sultanen och Mehemed Ali. Franska politiken gick ut på att frigöra den senare från Portens öfverherrskap. Denna politik var nationel i Frankrike, men den afsåg ej annat än att vid sidan af turkiska väldet uppställa ett egyptiskt välde; Frankrike tillgifvet, och som kunde lägga hinder i vägen för Englands förbindelser med dess indiska besittningar; England: kämpade häremot, och vann segern. Frankrike försattes utom Europas råd; och detta väckte en liflig oro i hela vårt land. Konungen, ministeren, kamrarne, landet, alla tycktes benägna för krig. Men i grunden förhöll sig så med detta krig, hvilket hela verlden tycktes vilja, att sjelfva Thiers, midt under förberedelserna dertill, ej var rätt säker på om han ville ha det, och att konungen, under det han lät Thiers förbereda detsamma och mer än denne låtsade ifra för saken, icke för något pris ville ha det och ej antog dessa krigiska åthäfvor i annan afsigt, än för att ej härutinnan ilandets ögon öfverträffas af sin lille förfärlige minister , som han brukade kalla honom. Det var under dessa förhållanden, som konungen, vid ett besök som jag gjorde i tuilerierna, frågade mig hvad jag i sjelfva verket tänkte om ställningen och, då jag yttrad:, att jag trodde den mycket luta åt krig, svafäde mig: Ett allmänt krig för Syriens skull vore någonting högst orimligt, ja vansinnigt. Men, siren, återtog jag, hvarföre låter E. M. ministeren fortgå i denna riktning så långt som nu skett? Jag känner ganska väl den gamla regeln Si vis pacem, para bellum, men denna regel kan ej förstås annat än inom en viss gräns, och då denna öfverskrides, synnerligast i Frankrike, förvandlas regeln till en annan, nemligen Si vis bellum, para bellum Min herre, svarade konungen, frukta ej en dylik förvandling. I detta fall äro sakerna mäktigare än menniskorna. Hr Thiers går visserligen ganska långt, och hans bana synes mycket aflägsna sig ifrån freden; men i verkligheten trafvar han i volt. Ganska många statsmän tycka om att så göra, och hr Thiers har ingenting emot en slik exercis; och då H. M. märkte en viss förlägenhet måla sig på min fysionomi, tillade han: Ni förstår kanhända ej mitt sätt att uttrycka mig; jag har begagnat en manegeterm. Då en häst springer omkring en påle, vid hvilken han är fästad med en lina, kallar man detta att trafva i volt.o Nu fattade jag den kungliga liknelsen. Jag begrep, att i konungens tanke var denna påle här freden. Nå väl! Alldeles samma förhållande synes mig ega rum med dagens fråga. Då engelska kabinettet velat krig, och det österrikiska? äfven, så otroligt det än låter, tyckes ha delat denna böjelse, så ha de dervid i min tanke sprungit volt; och det är derföre utan den ringaste förvåning som jag nu ser dem ha återgått till pålen. Jag har här endast i sin helhet anfört de nyheter, hvaröfver man är ense i detta ögonblick. Nästan samma öfverensstämmelse råder emellertid äfven i afseefide på detåljerna. Så anser man allmänt för säkert, att tvistigheterna rörande Bessarabiens gräns komma