Aftonbladet – 8 januari 1857, sida 1

Idame Ardaine påbjöd en gång, att vi flickor skulle föra räkning öfver våra utgifter? Jag bjöd till jemt i två veckor; men jag fick onåt i ögonen och ondt i hufvudet, och det var på vippen att kosta mig helsan. Och hur det Var, så läto de mig slippa, mycket derföre tror jag, att det gjorde dem sjelfva mesta besväret. Och hvad tjenar det också till? När pengarne äro slut, så äro de slut, och häller man än aldrig så noggranna räkningar, så komma de ej tillbaka. Men jag är mycket försigtig i mina utgifter. Jag köper aldrig någonting som jag kan undvara. Till exempel, sade Harry något illparigt, den här räkningen påkonfektyrer för hundra I döllars. I Ack, du vet väl hur det är, Harry. Det är ju så förskräckligt att ständigt hålla på att lösa! Flickor måste någonting ha att roa sig med; och du vet nog att jag ej tagit alltsammans för egen räkning, utan jag delade ut godsakerna bland flickorna. Och så plägade de be mig om mera, och inte kunde jag neka, utan så gick det undan för undan. Det var visst ej min afsigt att göra någon anmärkning, miss Nina. Men hvad hefva vi här? — Madame Les Cartes, fyrahundra femtio döllars; Åh, Harry, den der förskräckliga madame Les Cartes! Du har aldrig sett hennes make! Jag bedyrar det är inte mitt fel. Hon sätter upp saker, som jag aldrig har tagit, och det vet hon. Och det af ingen annan orsak i verlden, än bara för det hon är ifrån Paris. Alla menniskor beklaga sig öfver henne. Men ändå tar ingen mMenniska någonting hos någon annan. Således kan man ingenting göra vid den saken, ser du: Jag försäkrar dig, Harry, att jag är riktigt hushållsaktig. ; Den unge mannen, som hållit på att summera ikop räkningarne, bråst nu i ett så hjert