Aftonbladet – 7 januari 1857, sida 1

milj, högt anseende och allt det der. Ja, det påståg verkligen att det skall vara ett briljant hufvud — men det kan jag inte döma om. Jag vet bara, att han alltid pinar ihjäl mig med att fråga om jag läst det der eller det der, och att han stryker under ställen åt mig. i böcker, som jag aldrig bar läst och aldrig tänker läsa. Han är af deh sentimentala sorten och skrifver de mest romaneska biljetter på couleur de rose-papper och allt sådant der. Och den tredje ? Jag ser du den tycker jag då inte en smula öm, det är jag då riktigt säker på. En ledsam menniska. Han är inte vacker, och ändå är hän stolt som Lucifer sjelf, och Jag Kunde aldrig efteråt begripa hur han fick mig till att ge honom ja. Det var en ren slump alltihop. Han är likväl en verkligt god menkiska, det mäste jag medge — alldeles för god åt mig, om jag skall bekänna san. ningen, men också är jag just liksom litet rädd för honom. Och hans narin ?, Nå väl, hans namn är Clayton — mr Edvard Clayton, öm du nödvändigt vill veta det. Han är af den der högtidliga sorten, med så djupt liggåhde ögon — ögon, som se ut såsom låge de innerst i en mörk grotta — och sådant svart hår, och häns blick sedan! — en slags sorgsen, förtviflad blick, ibland nästan Byronisk. Han är lång och litet gänglig, han bar vackra tänder och hans mun är också — j2, när han ler, är den ibland riktigt förtrollande; och så är han så olik alla andra hirrar. Han är vänlig, men ban frågar inte det minsta efter hur ben klär siz och sår i de allra fasligaste fula stöflor. Och ege-: dan är han alldeles inte artig; det vill räga han flyger inte upp, förstår du, för att leta reda på en sax eller ett trådnystan; ochibland j: faller, han i djupa funderingar och låter en : stå der väl i tio minuter, innan hän tänker : vå att bjuda en en stol, en hel mängd andra : örtretligheter till förtigande: Han är inte j let allta ringaste frubtimmerskarl... Nåi äl, följden är, att som nådig herrn 1