lersöka våra egna intressen i motsats dertill. : På amma gång historfen utder århundraden nära nog å hvarje blad bär lefvande vittnesbörd om: Ryssands fientliga, mer; eller mindre uppenbara, försök mot vårt sjelfbestånd,. på samma gång alstras äfen (i hvarje fosterländskt sinne både känslan ef mn fara och: hoppet att förmedelst egna. eller anIras krafter en gång se kolossen stäckt. Vå rä sjelfständighetsintressen växa omedelbart upp åsom motsatser till Rysslands. Under fribetstiden ingrep det oss med ;korruptionens:demoralisersnde meel. Under Gustaf III:s tid uppmuntrade det rikeörräderiet inom vår egen armå. I början af detta jekel anföll det oss, i trots af allianser, till och med 1tan att i tid afgifva en krigsförklaring, och vid redsslutet frånryckte det oss en stor del af våra beittningar, och det i strid mot försäkringarne i de ippgifna skälen för dessa besittningars truppbesätanse. Under senare år och ännu i den stund då neutralitetsförklaringen afgafs, hotades vi af Bomarsunds fästning, likasom af en rysk knytnäfve, ända n på vår hufvudstad. Förefunnos således icke för let svenska kabinettet de rest påfallande skäl at: tan allt förbastande med vaksamt öga och bersknande uppmärksamhet följa de inträffade förvecklingarnes gång? Öfverensstämde det icke lika mycket ned våra närvarande som framtida fördelar att önska all möjlig framgång åt den Ottomanniska Portens och åt vestmakternas uppträdande emot en sålan granne?. Påkallade icke upprätthållandet af fosterlandets anseende och befrämjandet af dess sanna väls intagandet af en afvaktande politik, i ställer för den af en kontraktmessigt bindande neutralitet? Sköt man ieke genom neutralitetsförklaringen ifrån sig alla politiska möjligheter, alla tänkbara utsigter illa försynens vexlingar? Band man icke sina händer, i stället för att bibehålla dem fria? Försvagade icke vårt kabinetts handlingssätt till och med betydelsen af vestmakternas position? Hade icke Ryisland — derest vi förblifvit neutrala, utan all manifestation deraf — kunnat befara att vi ändå en gång skulle förena våra vapen med vestmakternas, och skulle denna möjlighet — äfven om den sedermers aldrig inträffat — icke alltid haft åtminstone ett moraliskt stäfjande inflytande på dess företag? Och skulle icke vestmakterna under den naturligaförutsättning att i oss ega en vän, ehuru denna vänicke ivou änsåg tiden vara för sig inne att öppna visiret, baft avledning att tilivägagå med mera energi? Sedan vi nu sjelfva stängde dörren och sköto regeln för, betydde vi väl någonting, betydde vi ens så mycket som en möjlighet? Och tvingades vi väl på något sätt att intaga en sådan ställning? Lång: derifrån. Icke allenast att H. M. konungen i sjelfva neutralitetsförklaringen tillkännagaf, att vi befunno oss i sett vänskapligt förhållande och godt förstånd med Europas alla regeringar, utan stod det dyssutom i follkomlig strid med Rysslands intresse att hota eller anfalla oss, ty, efter allt hvad man kan begripa, hade kabinettet i S:t Petersburg derigenom endast ökat sina fienders antal äfven med Sverge. I: öfrigt låg det i sakens natur att vestmakterna sku le, i fall af ett sjökrig, genast afsända till Östersjön en så tillräckligt stark flotta, att de dermed kunde in-4 stänga den ryska, hvarigenom denna alltid skulle för Sverge blifva oskadlig. Men icke nog härmed, icke nog med att redan afgifvandet af neutralitetsförkla-: ringen var mera skadligt för oss än gagneligt; tiden för dess afgifvande ökar ännu mera anledningen till: det anmärkningsvärda i dessämma.Fordrade icke våra iniressen, till och med blotta akiningen för eti i allmänhet förnuftigt handlingssätt, att man; innan man intog en gifven och fast ställning, först afbidade ntgången af. de öfriga makternas diplomatisks förhandlingar, för att af deras blifvande beslut kom: ma till det klokseste äfven för oss? Kunde väl vårt kabinett hafva sig bättre bekant än vestmakterna sjelfva bvad som komma skulle? Svergesneutralitetsförklaripg meddelades beskickningen den 15 Nov. — således vära fyra månader före vestmakternas krigs förklaring. Negociationen med Danmark i och för peutraliteten måste datera sig ännu längre tillbaka. För ett fätt bedömande är det af icke ringa vigt! att vinna kännedom om tiden för öppnandet af dessa negoeistioner. Börjades de vid första underrättelsor! om Rysslands hotande rörelser emot Pruth, så få negotiationerna en mera uteslutande vänskaplig tendens för Ryssland, emedan de ju ledde till ett resultat, som endast var, från de skandinsviska ländernas sida, betryggande för ryska armåns operationer; började dereot negociationerna, sedan Euagland och Frankrike bunnit att visa hvad de egentligen förde i skölden, så blifva de något ännu mera, ty jemte den vänskapliga tendensen mot Ryssland visar sig nu också en mindre vänskapsfull mot vest: makterna, enär man ju ändå alltid; till den grad en neutral ställning kunde medgifva, wundandrog dem all den handräckving, som kunde undandragas. Vårt kabinetts förklaring afgafs vid den tidpunkt, då stormakternas diplomati ännu stod obeslutsam; egnade sig derför icke denna vår förklaring att göra dem snarare mera än mindre obeslutsamma ? Låt mig antaga, hvad man sökt göra troligt, att de vestra makternas regeringar icke vid denna tid till sitt rätta värde uppskattade Sverge, dess. läge och resurser; men talar väl: denna omständighet för vår åtaärd? Utgjorde den icke, derest förhållandet verkligen så va, långt förr ett skäl att på diplomatisk Väg 1; . dem om vår verkliga ställning P y Historien visar, att Turkiet och Sverge hafva, med efseende på Ryssland, genom århundraden stått i et: vänskapligt, man kan nästan säga i ett politiskt beroende förhållande till hvarandra. Jag hänvisar till Karl XI:s, Karl XII:s och Gustaf III:s historia. Sverge och Turkiet — väktare, det förra vid Östersjön, det senare vid Svarta hafvet — äro de två makter, som naturen, i Europas namn, tyckes hafva utsett till förmurar mot ryskt verldsvälde, men på hvilka också detta välde ständigt haft sina roflystna blickar riktade; derpå grundade sig också alltid den svenska kronans och den ottomaniska Portens förbund, ett förbund, som just derföre äfven kan sägas hafva varit af på en och såmma gång offensiv och defensiv karakter, innebärande snart sagdt den förutsättning, att den enas undergång äfven var den andras. När Turkiet — den sjuke mannen — derföre nu hotades från ryska sidan, var det politiskt väl betänkt, att utan alla yttre påtryck försätta Sverge i en absolut passivitet, och det med en brådska, liksom man icke nog hastigt kunnat frigöra sig från den misstanken, att ännu hysa några sympatier för den gamla bunds: förvandten? Låter det icke tänka sig, att vårt kabinett, genom detta sitt handlingssätt, grundlagt hos Ottomaniska Porten en kallsinnighet, hvilken, om äfven icke för det närvarande, dock i en framtid kan blifva för oss af ganska bittra följder? Är detnemligen ieke tänkbart, att Ryssland en vacker dag äfven kan rikta emot oss ett sådant hugg, som det nu afsåg att gifva Turkiet? Och inträffar det, kunna vi väl numera påräkna en diversion från Turkiets sida? Med det mått du mäter, heter det, skall dig äfven uppmätt varda. Vi hafva sett hvilka betydliga krafter Turkiet förmått utveckla; deraf kunna vi sluta till hvilket kraftigt bistånd det skulle kunna gifva oss söder ifrån, derest Ryssland ginge till strids i Norden? Vidden af denna, möjligtvis nu förspilda handräckning bestämmer också i ganska väsentlig oe mAss228 0. OF Jat för vår framtid. Mer Allor mindra Mg AA fn