Upsala hade jag icke. sett sedan min studenttid, och många år hadesedan dess förflutit. Det var sent och mörkt, då jag hit anlände en lördågsafton, så att jag ieke kunde taga staden och dess omtålade många förändringar och försköningar i ögonsigte, men för att kunna göra det, beslöt jag att stanna i staden till middagstiden följande dag. Så tidigt årstiden tillät, begaf jag mig, morgonen derpå, ut att beskåda staden, och jag instämmer i det allmänna omdömet, att staden under några år på ett märkvärdigt sätt förändrats genom utvidgning och försköning. Jag verkstälde likväl denna kringvandring så fort som möjligt, för att hinna betrakta de Sandbergska målningarne i Gustavianska grafkoret, hvilket också, lyckades, kvarjemte jag omedelbart derpå fick öfvervara ett. skriftemål med dom-J: tyrkoförsamlingens nattvardsgäster för den söndagen, hvarvid det religiösa intrycket förhöjdes af den ojem. förligt sköna helgedomen. Men vid slutet af denna förrättning ville jag, af gammal vana från min studenttid, öfvervara högmessan i den s. k. bondkyr kan, om hvars renovation i nyaste tiden jag dessatom hört talas. Jag hade Rogberg 1 minnet, och erinrade mig, huru folkuppfyld kyrkan variden til. den han predikade; bänkarne voro icke blott fullsatta, utan hela stora gången var upptagen af tätt intill hvarandra stående studenter. Törhända gingo ej alla dessa åhörare till kyrkan dertill föranledda af ett sant religiöst intresse, tilläfventyrs gingo många dit endast för att höra den upplyste och vältalige mannen, hvilkens ortodoxi och fromhet derjemte man likväl aldrig ifrågasatte. Jag väntade mig vu, med minonet af dessa tider, någonting dylikt. Studenter funnos också i kyrkan, nu såsom då, ehuru icke till så betydligt antal; ty på stora gången såg jag icke någon af dem. Men jag fann förhållandet mycket förändradt. . Om jag icke är i andliga ämnen berättigad till ett omdöme, så eger jag dock, hvad också lekmännen ega, mitt tycke, och detta vill jag uttala. Andliga ting skola andligen fattas, bedömas och utföras; detta är en regel jag länge sedan hört och hvars mening jag tyckt mig begripa, hvilken jag också fulleligen gillar; men jag hade: likväl alltid förestält mig, att stora andliga gåfvor hos församlingsläraren icke kunde finnas utan:stora själsförmögenheter. Det kan hända, att jag häruti talar verldsligt, men jag talar, såsom jag tänker. Inseende att med enfalden i Kristo, menas något annat och högre, än inskränkthet och förståndsslöhet, har jag dock lätt fattat, att himmelen står öppen äfven för dumheten, när den är from; men jag har aldrig kunnat föreställa mig, att den inom lärare: kallet dugde till att fortsätta Kristi arbete. Derjemte har jag trott, att när barnsligheten i biblisk meniog prisas, dermed menats barnasinnet och icke omogna-. den i förståndet. Ett barn kam, äfven det spädaste, dö saligt — vi veta, på hvilken god grund detta an tages af våra dogmatici — men jag känner :ej, att flere än ett barn lärande uppträdt i templet. Till dessa reflexioner hade jag äfven någon anledning. I templet fann jag denna söndag i predikanten ingen af församlingens prester — hvaremot ingen anmärkning kan göras — men icke heller just något barn; att påstå detta, vore öfverdrift och orättvisa. Men jag fann en ganska ung man, som genom ensidigheten cch enformigheten i sitt föredrag och käckheten i att döma och fördöma visade sig hafva behöft på ett mångsidigare sätt begrunda ordet och insamla en större erfarenhet, före uppträdandet i egenskap af församlingslärare. Jag fäster mig mindre vid medelmåttan af de själsgåfvor, den unge predikanten tycktes förråda, ehuru man äfven dervid torde kunna anmärka, att om också sådana gåfvor i iärarekallet der och hvar måste användas, de icke synas vara behöfliga i en universitetsstad, så frami man ej vill antaga, hvad vissa gudliga mevnisko: synas tro, att en med verldslig lärdom förbunden djupare teologisk insigt verkligen står i strid med kristlig fromhet och andlig ingifvelse. Yngre predikanter hafva sedan gammalt uppträdt uti universitetsstadens tempel, så att deruti låg ingenting nytt. men för att åtnjuta derna förmån, erfordrades fordom någonting utmärt och ovanligt. Men denna nyhet var icke den enda jag tyckte mig märka. Det visade sig derjemte en skilnad i sjelfva föredragets beskaffenhet, i ett-ensidigt och skarpt framhållande af vissa lärosatser, med förbigående af andra. Jag erinrade mig så lifligt Rogberg, hvilkens predikningar vi ännu ega förvarade genom trycket. Rogberg predikade en allsidig kristendom. Han förkunnade Gud icke blott såsom allsmäktig, rättvis, barmhertig och nådig, hvilka begrepp om honom redan judarne egde, utan derjemte såsom fader och återlösare, på ett sätt, att han dermed uppfylde vår dogmatiks strängaste fordran. Men ej nog kärmed; han föredrog också den kristliga sedoläran, hvilken ieke synes vara för simpel att tillhöra predikstolen:Då han målade verlden sådan den är, visade han, hvilke snaror utläggas för de fromma, hvilka försigtighetsmedel äro att.använda, hvilken verldslig klokhet äfven är af nöden, för att utan andlig skada umgås med verldsligt sinnade menniskor; han framhöll den klokhet, hvarpå också den kristna religionens stiftare fästade menniskornas uppmärksamhet och hvaraf han sjelf gjorde användning, så vidt med hans heliga sändning förenligt var; ty det sunda förståndet, så simpelt det är, är också en Guds gåfva. Jag hade, såsom sagdt är, Rogberg oupphörligt i minnet; och med en viss förkärlek för honom, hvilket jag uppriktigt medgifver, enstälde jag mina jemförelser mellan tiden förr och nu. Jag blef förvånad och missbelåten.. Den unge predikanten predikade tror och åter tron — ett uteslutande bemödande att understödja den helige Andes nådeverkann, såsom det dogmatiska uttrycket lyder — men intet ord, orå kristendomens sedolära, ingen regel för det praktisk: kristliga lefvernet, hvartill söndagens evangelium kunnat gifva en osökt anledning. Detta var en brist, som föreföll mig rätt märklig. Men i föredraget befanns också, om jag så får säga, ett öfverskott, hvilket jag gerna önskat borta, och som föreföll mig ganska: betänkligt. Det onda väsendets profana och vederstyggliga namn upprepades långt oftare än de heliga personernas i gudomen. Den onda principen finnes visserligen i bibeln; dess begrepp och namn äro således visserligen ingen utifrån lånad fiktion. Men så vidt jag hört rätt, hafva de moderata nyare teologerna med försigtighet umgåtts med detta begrepp, dess tolkning och tillämpning. Det väsende man gör af djefvulen har alltid förekommit mig vidrigt,. fanatiskt och i grunden högst vådligt för religion och kyrka. Den nästan plastiska och palpabla; bild, i hvilken det så kallade läseriet låter den önda principen åskådas, ingifver fruktan för återvändandet af den grofva orientaliska dualism (två-urväsens-lära), hvilken man borde kunna hoppas vara fullkorhligt öfvervunnen af våra tiders andliga spekulation. Läseriet tolkar begreppet om den onde med: den oförmedlade hårdhet, att han blifver en nära nog förkroppsligad, individuel och kringvandrande varelse, som oupphörligt gäckar, trotsär och gendrifver vår Herres syften, till den grad, att hela verldsplanen, som svårligen förnuftigtvis kan tänkas vara en annan än alla förnuftiga varelsers eviga väl, blir en misslyckad tanke, ett bedröfligt fu.kverk. Dessa reflexioner äro föranledda af det intryck, jag emottog af den predikan jag under min korta vistelse i Upsala åhörde i landsförsamlingens kyrka. Sedermera har jag ryktesis hört, att tonen och tendensen i denna predikan icke voro just så tillfälliga. utan i allmänhet tillhöra denna predikstol, och att ej gerna andra tillfälliga predikobiträden sökås eller antagas än dem, som förkunna ordet på det sätt vi här skildrat. Bedröfligt och beklagansvärdt måste man anse detta förhållande, i synnerhet med afseende på den plantskola, som i sådana grundsatser uppdrages, och som kan, genom ständig rekrytering, fortplantas för en oberäkneligt lång framtid — en företeelse, nog svårförklarlig i en universitetsstad, der man, till de and1;wa harrennens renande och klarz:nde vid de unga