Aftonbladet – 5 januari 1857, sida 2

siler Jernforget. Hvarje annan passage skulle -omma henne att fastna, så vida mansicke får antaga, att hon lemnar sin Crinoline i ett gathörn och fjelf, på egen band, fortsätter sin väg. Orinolinerna äro äfven vidsina promenader underkastade vådor af vidt utseende beskaffenhet. Faller en Crinoline: omkullsi halkan, rullar hon objelpligt gatan utefter; utan möjlighet att hejda sig, tills bon ändtligen stannar i någon af dehär och der befintliga fördjupningar, som dock icke äro äfsedda att emottaga Crinoliner, eller också blir det en artig kavaljers lott att-stäfja hennes fart, så vida icke han sjelf dukar under vid försöket och Crinolicen majestätiskt rullär öfver honom. När en dam ikläder sig Crinolinen, tar hon tills vidare afsked af sina egna fötter, vore de ock så små och formsköna som :hertigins nans af Berry. Jag antager dock. i sådant fall, att det sker med en suck öfver modets fyrarni. Hon äfsöger rig allt öfverinseende öfver dessa sina underhafvande; om de möjJigen skulle spränga sina bojor — bojor af siden äro ändå bojor -— anar hon icke utbrottet, förrän det redan tagit öfverhand och känseln rapporterar en tilldrageles, hvars vidd synen förgäfves söker att räta. Och kanske märker hon till och med intet, förrän hon lemnar en sko — och hvarje sko är icke Cenidrillons — i dafisen; faran är emellertid icke stor, ty äfven hennes ifrigastebeundrare kta icke genomtränga OCrinolinernas hemgbeter; det hvilar således en olöslig mystik er den förtappade enslingen — endastidess sörjande make vet hvad han förlorat. Tap: åter en Orinoline sin näsduk, sin solfjäer eller nå ot dylikt, och ingen kavaljer finnes tillstädes att, med ett artigt leende, upplaga den, öppnar sig ett alldeles egetiskådespel. Crinolinen måste böja sig. Tänk dig