Aftonbladet – 5 januari 1857, sida 1

ning och konstnärlig adel. ; Hans rörelser och ställningar äro väl naturliga, men sällan vackra. Hr Broman har såsom svärfadren i Heder och penningar, och såsom erkebiskop i Axel och Walborg vunnit förtjent bifall; önskligt vore, att han, bland annat, kunde i värdiga roller skilja sig från en viss antagen modulation i rösten, som påminner om sekreter Wurm i Kabal och kärlek och der, men sällan annorstädes, är på sitt ställe. Hr W. hman är påtagligen sjelf rätt belåten med det sätt, hvarpå han återger sina roller, och då vore det obeskedligt af andra att icke också vara det. MIl Norgren har vunnit i hållning och säkerhet; den förra är vacker, och hon uttalar orden tydligare än förr. I Heder och penningar är hon särdeles älsklig. Rollen kunde vara bättre hållen, men detta författarens fel öfverskyler hon med talang. Hr Pousette — men om honom vill jag nu tala endast i sammanhang med Narcisse Rameau. Detta Brachvogels i Tyskland sedan en tid namnkunniga drama är onekligen, bland nya stycken, höstterminens i dramatiskt hänseende märkligaste företeelse på hufvudstadens teatrar. Der är snille, mod och kraft, om.ock denna sista ännu allt för litet beräknar sina tillgångar och rör sig litet osäkert. Du har förmodligen läst tidningarnes redogörelser för letta stycke och vet således derom allt hvad lu kan få veta, utan alt sjelf se det. Ett och annat ville jag tillägga i hvad derom Ittrats. Hela början är något uttänjd, och baon Holbachs salong är särdeles matt tecknad, itom att de historiska karaktererna der i flera all blifvit vanstälda; men från det ögonblick alet faller på Narcisse Rameau och till sista ktens sista scen fängslag intresset ovilkorlien vid honom och allt, som kommer i hans äg. Han förefaller mig såsom ett slags moern Hamlet, denne Narcisse, en Hamlet å a Louis XV. Med sjudande kraft är han ecknad, och är han ock till konturerna kalerad på Rameaus Neffen, färgläggningen är ock sjelfständig och högst effektfull. Pomadour och Quinault vore lika konstnärligt ppfattade och framstälde, om de icke i sista cenen i en viss mening nästan bytte roller.