Aftonbladet – 5 januari 1857, sida 1

speare och Falstaff sjunga. Detvar ett godt infall. Falstaff sångare, det fattades! Hr B:s musik, om icke utmärkt af synnerlig originalitet, har den stora förtjensten att vara både sångbar och karakteristisk; täcka, gerna återhörda melodier saknar den ingalunda; den har enhet och stil samt gör ett på det hela rätt angenämt intryck. Shakespeares dryckesvisa, hans sria och trion i 2:dra akten äro utmärkta. Mindre teaterns musikaliska afdelning har på en tid vunnit:betydligt, teck vare den nitiske och sakförständige sånglärarens (hr Ginthers) bemödande, Väl hsr ej den scenen sådana röster att tillgå som två eller tre vid kongl. teatern, men för kupletten och operetten räcka de fullt tilE MIL Lindals, hrr Arlbergs och Arnoldsons stämmor äro vackra, friska och begagnas, särdeles af de två förstnämde, ganska talangfullt. Det sätt, hvarpå hr Arlberg sjunger folkvisan i slutet af Axel och Walborg, likasom i allmänhet hela hans uppträdande i Wilhelms parti och såsom Shakespeare, är mycket förtjenstfullt. Väl återger ej det något veka i hans väsen och organ den kraftige, vilde germanieke kämpen, som Oelenschläger vill låta påskina att Wilhelm är; men Oelenschlägers en smula kanderade Wilhelm är han i alla fall troget, riktigt och ses derföre med nöje. Talscenen står vid denna teater icke heller stilla. Konstnärerne äro nästan alla unga, och det är således hopp om ätt de kunna gå långt nog. 1 vissa roller har en och annan bland dem visat sig fullt jemförlig med det bästa vårt land företer. Fru Kinmanson,t. ex. hvars talorgan likväl på en större scen blefve ett stort hinder för hennes framgång, har i Heder och penningar, i Axel och Walborg m. fl. vuxit till en konstnär af obestridlig: utmärkthet. Hr Stjernström, som ofta reser ut och I klokt studerar främmande mönster, har uti Heder och penningar spelat så, som vi tro att ingen svensk skådespelare kunde detiden rollen, samt dervid visat en hos oss sällspord ; naturlighet och manårfrihet, utan att derföre j ett ögonblick upphöra. att vara konstnär. Hr i Kinmanson är vigserligen varm, ledig och ofta sann, men beklagligen ej sällan på ett: simpelt sätt. Det fattas honom poetisk lyft