Aftonbladet – 5 januari 1857, sida 1

rande förhållanden våga ansvara. för, så hör man det åtminstone bestämdt mindre :väl och således mindre gerna på den förra än på den senare. Denna. sistas salong har ock denna höst varit mycket: besökt och tyckts visa sig;mån om att förtjena det stigande förtroendet. Ponsards ryktbara pjes Heder och penningar, Sommaj naltsdrömmen, Axel och Walborg, Båda arrestanterne,, Narcisse Rameau äro nyheter på denna scen, de der under hösten alternerat med äldre. välkända stycken sådana som Börd och förtjenst, Operakomiken, Den Ondes besegrare. Oss emellan sagtit, är publikens outslitliga förtjusning i detta sistnämda stycke mig en verklig gåta. Dock, publiken sjelf är ju en sanskyldig sfinx, och dess förtjusning kan då alltför väl få vara en gåta. Jag är ej skyldig att vara någon Oedipus. Den Onies besegrare säges emellertid ensam ha betalt hela spelårets dagkostnader. Det kan man kalla en affär! I Heder och penningar utvecklas och gisslas med stor talang vår tids värsta lyte: dess underdånigbet under penningen; och på några ställen målas, med icke mindre träffande pensel, fransmännens särskilta absoluta underdånighet under skenet. Plus esse quam videri har, som bekant, aldrig vant den stora nationens valspråk; hos dem heter det, med några lysande undantag, plus videri quam esse. Det är en känd sanning inom litteraturen, att endast fransmannen förmår skrifva en riktigt dräpande satir öfver fransmännen, och det har Ponsard också lyckats med i detta stycke. Mot planläggningen och genomförandet så till handling som karakterer kunde åtskilliga anmärkningar göras, tror jag; men förtjensterna öfverväga i alla fall betydligt. Hjeltens, den unge arfvingens personlighet är ganska lyck lickt tecknad såsom fransman betraktad, lyckligare än möjligen författaren sjelf anat, ty han är ämnad att vara en särdeles förräfflig ung man, men ändock ingalunda fri från dessa icke så obe ydliga lyten, som nästan ofelbart skugga den riktigt fransyska få iffighe en, och jag nästan misstänker att detta, till en del åtminstone, ej varit Ponsards afsigt. Den trofaste vännen, som vid hvarje tillfälle uppträder varnande eller stödjande, är en vac