Aftonbladet – 2 januari 1857, sida 2

me Öre imöll jag. sOm föräldrarne ej vilja tillåta en för bindelse med den ene, så kan detta vara deras pligt; men de ha ingen rätt att läsa ihop sitt bara med en anranr Gtanska rätt sagdt, det är tyranni, och om jag haft humdrede döttrar, så hade jag icke gifvit någon åt homom. Mjuka tjemare, min bästa hedersbroder!s hörde vi em röst bredvid oss, och em lång herre, flintskallig och ovanligt bred öfver hufvudet, mager oeh blek, stack fram sin tunna hand, hvara länga fagrar omfattade assessornas knubbiga hand. Åh 8e bror Mikaelsson! God dag, min ; hedersbror! Jag oeh min vän här (presenta;tiom och mjuka tjenares, myeken fägnadr, f och så vidare) talade just om dig och dina söta khustru. Vår vän här känner henne sedan barndomen. Kommer hon? Ne-ej, min hustru är icke riktigt rask, hon vågade ig icke ut; också har doktor Julius förbjudit henne att lemna rummet, det är fasligt svårt. — Ja så, som barn således? Jag omtalade händelsen. Jaha, det är henne likt, ha ha! alltid lika känslig,, sade kammarrådet; em viss nervkänslighet. Detta antyder en medfödd sjuklighet i nerverna, som doktor Julius också påstår. Ty det är ej friskt att vara till den grad känslig för allt. Menn, invände jag, då man förlorar det käraste man eger ... Jaha, det är som man tar det, åhja, mar har alla sina svaga momanger; äfven jag har en gång verkligen sörjt ett osjäligt kreatur, en häst.s Ja, bror har alltid haft ståtliga hästar, anmärkte assessern, som ville säga någ: t. Åh ja, de gå an; men detta var ett vaekort kreatur, mörkbrun till färgen och fin som sammet att stryka på; med ett ord — örlåt, jag uppehåller väl icke herrarne?s Nej bevarsl! I Med ett ord, vi åkte ut en vacker dag, och huru det var, halkade hästen, föll och lafbröt bögpe frambenen. Min hustru blef utom