Aftonbladet – 2 januari 1857, sida 1

MITT EGET LAM: VR BN LÄKARDS JOURNAL. Af ONKEL ADAM. En middag. Jag var ung, då ännu — det är nu öfver trettio år sedan. Det var om sommaren vi voro bjudna till en granne. Det var ett hvad man kallar tätt hus, välmående men icke rikt. Kapten Edstedt var en glad, till och med jovialisk natur och skulle visst icke försatt sitt. hus på så goda fötter, om han ioke haft em hustru, som sjelfva grennarne — och. det vill säga mycket — erkänt för en klok husmeder. Fru Edstedt var en ordningsmenniska i allt och böll äfven ordsing med sin kära man, som blett då och då på egen hand fick resa till staden, emedan dessa resor alltid kostade betydligt meta än bans hustru beräknade Vera nödvändigt. Detta oaktadt var hoa em god hustru. kod i många år voro de utan barn; hon blef under denna tid något för litet qvinlig, hon antog kmåningom i hela sitt väsen någonting bestämdt, någonting öfverlägsst, sota bortjagar gracerna, hvilka ganska otillräckligt ersättas derigenom att man måste erkänna intelligensens öfverlägsenhet. Men efter flara ör skänkte dem himlen ett barni — an flicka oehinå blefrockså-kaptonskan mera qvinlig i sina åsigter och sättet att vara än förut. Detta sträckte sig dock ej så långt, att hon kunde sjelf vårda eitt barn, den lilla flickan var och förblef en slags främling, ty endast klädd och putsad:och smycket ställ, fick hon vise sig för mamma, och man kåller ändå aldrig så mycket af barnen, söm då man ser dom i alla deras wkiftande lyk: men, glada och sorgana, onda och goda; ty