Aftonbladet – 2 januari 1857, sida 1

effekt, att vid detta läget ingen fanns så förträflig som tant Blisabeth oeh ingen inför hennes andliga skärskådning höll profvet. När den glada middagen var slut och vi ordentligt betaekat värd oeh värdinna, smög jag mig ut i barnkammaren, der Augusta satt i eivil arrest. Hennes vackra ögon lifvades då jag inträdde, men skart återtogo de sin förra dysterhet; de voro rödgrätna och fixerade på en punkt. Ver nu ioke längre ledsen, lilla Augustax, sade jag: Nej, jag bara sitter och tänker på, om mamma skall låta döda min lilla hvita dufva också, : Åh nej. Jo jo, det gör hon sog; men jag vill ingentiog ha, jag vill ingen vän ha här i verlden, sade hon balft förtviflad. Nej, nej! De ta dem från mig allihop; Augusta villingen vän ha, Se härs, återtog hoa Kastigt oeh språng efter en liten gråhvit muff, det der är af Rappo,: min lille Rappo, som jag. alltid lekte med. Du kände into Rappo; det var min hund. Men så lät mamma skjuta honom, skinnet var så vackert, sade mamma; blef hah äldre, sade menima, så blef det fuläre — och så fick Augusta en muff; Nej, det vär en som jag höll af; lilla lammet var den andra, lilla hvita dufvam är den tredje. Se, der sätter hom sig på fönsterbrädan, nu tistar bon sfier mig. Nej. nej, lilla Snödroppel! Bry dig inte om nig — då bara slår man ihjel dig. ; Det låg nägot så hjertgripande i dessa ord, att jag sällan hört något dylikt: : Jag har sedan hört många olyckliges klagan, men icke något har så gripit mig som barnets, då det afevor ell lifvets glädje oeh bertvisade sin sista vin: ie ; Augusta kom ej i sällskapet kela dagen —