Aftonbladet – 2 januari 1857, sida 1

Ja, vitst är det på sätt oeh vis barnsligt; vi lefva ju beständigt på nya mord, men — vi känna ej de mördade; känna vi dem åter, så äro de doek em sörts vänner — nej, nej! det är ej endast barnslighet. Augusta var allt för upprörd att kunna äta, och det dröjde ieke heller länge förr än kaptenskan sade: sMsmaell Grönberget, låt Amna Stina tå ut Augusta; när hon icke är snäll. ;Jo, bästa kaptenska, Augusta är snäll, sade jag för att bjelpa saken. Gråt inte, Augustals rar sNej, jag vill går, snyftade barmet och aflägssade sig; hon ville gråta ut. V Lilla flickan, yttrade min tant Elisabeth, on gammal partentlig fröken, måtte vara mycket känslig. Ja, ibland faller det henmne in att gråta utam någon rexon, barm äro ofta sådana, blef kapteuskans svar. aJa, men denna öfverdrifna känsligbet bör utrotas; inix Gud! hvad wan eljest får lida mycket, anmärkte tant Elisabeth och löt sina märkvärdiga -blickar -irra kring sällskapet. Lilla Augusta är allt snäll, men också är hennes mamma en klok mör. re Jag satt der och förargade mig öfver min goda tant Elisabeth, som Var inackorderad hos mina slägtingar och, egaude tt litet kapital öch möbler, icke tog sig för något annat än lägga patience och läsa alla verldens1omaner uppe på sitt ruo, sarat deremellan hålla morälfilosofiska föreläsningar för dena som arbetade. Det egentligen förtr.ffliga hös tant Elicabeth var hetnes mindre fördelaktiga utseende och mikdre förmögenhet, som gjort att bon icke blifvit ett verldens barn, utan höjt sitt sinne öfver de materiella tingen. Hon lefde således helt okroppslig i femtasibas verld; eller arbetade på att lutbra sin själ, med den