a RA ER a ns Sn SRA AS hå myndighet för ,affal från den rena läran. rei lärä menar den icke hvad Guds ord lärer, utan hvad kyrkans lärer, och med kyrkan menar den icke -den troende församlingen,utan de symboliska bickerna, icke det lefvande bekännelsen, utan den döda formeln, icke anden, utan bokstafven. Svensk, Kyrkotidning stirrar oaflåtligt på Coicordia Pia såsom sin codex, den hon i tvetydiga fall, der de nåÅ gon gång yppa sig, jemför ned Hengstenberg, Kliefoth, Petri eller Vilmar, dessa hyperortodoxe, förskräckligt renlärige teologie doktorer, som längesedan brutit med allt Kvad intelligens och tanke -heter. Med en sådan lagbok i handen och sådana lagförklaringar vid sidan, kan man lätt begripa huru rättvisan skall bli skipad afsådana aöktoritetsmenniskor. Oftast äro de tråkiga att betraktaj men någon gång sr det muntert nög att följa dem: I-sista numret bestå de stort spektakel. Der hafva de tagit gamle Grändtvig före och fält honom saker till — baptism:. Det låter fast otroligt för hvar och en, som är aldrig så litet bekänt med Grundtvigs lära om ( dopet och således vet huru den särskilt är af honom 1 framhbållen och betonad. Att i detta stycke få Grundtvig till kättare, har emellertid nu blifvit redaktionens uppgift; och det bär gått till på följande sätt. —. Länge hade Grundtvig synts red. litet misstänkt. På senare tiders, heter det sidan 330, finna vi både honom-oeh många af hanslärjungar i uppeöbar strid ned åtskilliga af den luterska kyrkans vigtigare Järor, — det kunde således ej stå rätt till med hans tro: Han, som fordom yttrat: en ifrig kärlek till literanismen, och redan för ungefär trettio (säger 45) år sedah modigt försvarat den mot den allmänt rådande otron och irrlärans, hade på gamla dagar blifrit löslig. Sjelfvä sockenbandets lösning, för byilken id Hån med sådan framgång kämpat, att den bå blifvit lag i den Dariske Folkekirke, vore ett betänkligt tecken, hvilket tydde på affall från luterdörnen. Grundtvigs åsigter af statskyrkans oro icke heller renläfiga. Hans lära om embetet, om Symbblum Apostolicum, om öfverhetens rätt circa sacra m. fl. kuriösa meningar, dem han tid efter annan uttälat, syntes red: mycket äfventyrliga. Äntligen har red. nu fått ljus i saken: Grundtvig är en tydlig anhängare af donatism och baptistisk villfarelser. Saken är den: I vDansk Kirketidendes lästes för någon tid sedan en af Grundtvig skrifven artikel om Alterbogsdaaben, hvari han betviflar giltigheten af ett dop, som, under iakttagande af behörigt kyrkligt formulär, blifvit. förrättadt af em jude, turk eller hedning; vidare af ett sådant, som blifvit vörkstäldt under ett vårdslöst och omenskligt uppramssnde af dopformuläret; slutligen vill han icke heller garantera för, att det är ett kraftigt Herrans dop, hvilket blifvit förrättadt af en person, som bespottar eller uppenbart förnekar dopets kraft och trosbekännelsens innehåll. Med anledning häraf tog biskop Martensen till orda i en liten skrift, som red. af Svensk Kyrkotidning har funnit vara en grundlig och djuptgående kritik. af Grundtvigs donatistiska irrlära. . Grundtvigs förklåring deremot. är, enligt hans vana (!); mycket sväfvande och oredig. Öfverellt; utom i Svensk Kyrkotidning, skulle ett sådant påstående vara oväntadt, men här är det alls ieke: att-undra öfver. Då en simpel pastor råkar i strid med sin biskop, har pastorn bestämdt orätt; det är RR —2L Land lator js iogerna i Sverge. I synoerhet måste den Fu Å8R der-en sådan biskop som Martensen och en sådan pastor som Grundtvig råkat i konflikt med hvarandra. Våra lundateologer äro alla, med undantag af prol fessor Melin, ifriga bekännare af Martensen. De följa honom blindt, nu som alltid. I den-tiden han var spekulativ teolog, spekulerade äfven de; när hanslog sig.på mystieism och i sin Satanolögi fann; att djefulen är Kristi, icke äldre, men yngre broder, voro le mystiskt djupsinnige; när han hade förtappat sig i Kristi kosmiska ställning, voro de kosmiologer ex ofesso; när han slog sig på sin snaturfilosoöfiska saamentlära, blef hvarje kreatur dem ett sakrament; vär han förklarade sig för kiliasmen, gingo de i sevär för det tusenåriga riket; och när han sagt, att prestordinationen är ett dogmatiskt hufvudstycke i den luterska kyrkan så väl som i den romersk-kasolskas, betviflade de icke ett ögonblick, att ju ordiagationen är ett gudomligt ting, ja hardt nära: ett sarament. .. När nu mästaren förklarade Grundtvig ör baptist, instämde lärjungarne i Lund pliktskyldisast i denna döm. C Domens närmaste anledning har varit denna. En af Grundtwigs yngre vänner, teol. kandidat Kragballe, om offentligen i tidskriften sKirkelig Samler uttaat ofvannämda,Grundtvigs åsigt om dopetsförhålande till-det .sdöpanide aubjeöktet, begärde en väcker lag i höstas af biskop -Martensen att bli ordinerad ill-prest. Då vägrades honom detta, med mindre hanville offentligen återkalla den. -Dertill kunde kaniidaten vid närmare besinnande ej förmå sig, helst Grundtwig afstyrkt ett sådant steg, såsom oförenligt ned -mannens öfvertygelse och samvete. Derom hade Grundtwig ien skrifvelse: underrättat biskopen. I tt svar på denna skrifvelse förklarade denne, att han j kunde: bevilja ordination åt en persoh med så -aeklande . sinnglag (Kragballe skulle nemligen en sång hafva lofvat den äskade återkallelsen); biskoen-hade ock. sitt samvete, och detta kunde ej låta .vinga sig att till: prest i-en lutersk kyrka antaga :n man, som: uppenbart kö. paa denna kyrkas lära. För att nu grundligt vederlägga den .GrundtwigKragballeska vilfarelsen; har biskopen utgifvitofvan.ämde lilla. skrift, shvilket var så mycket nödvänligare, :somGrundtwigs orediga framställning gaf anledning till den förmodan, att biskopen kräft en ekännelse, icke till. Augustana Confessio, utan tillsin gen dogmatik. Enär denna konfession i sin art; 3 fördömer då: donatister och andra sådane, som neka -araqmedgifvet. bruka de ogudaktigas tjenst i för-amlingen och. mena; att den tjenst;: som sker af ögudaktiga personer, skall vara onyttig och kraftlös, illtror sig -biskopen, : och redaktionen af Svensk Kyrkotidning med honom, att fördöma Grundtwig ;ch förneka hans unge vän rätt till att bli prest i en luthersk kyrka. Huru det skall gå med gamle Grundtwig ochhans embete är icke godt att veta. Är biskopen konseqvent, måste kan yrka den kättarens afsättniog. Att tjena ihop med en fördömd donatist är väl ej mindre påkostande för det biskopliga samvetet än att antaga en sådan. till tjenstgöring. Grundtvig kan dessutom fara färligare än Kragballe. Grundtvig har många lärjungar, hvilka kanske alla äfven i detta stycke göra ett med hönöm. Redaktionen af Svensk Kyrkoidfing. uppräknar några, t. ex. dr PFiborg, pastor Birkedah! Och pastor Leth, (månne densamme hvars predikningar domprosten E. G. Bring så förtjenst-ullt öfversatt från danska tungomålet till det svenska?), af hvilka den sistnämnde går så långt, att han yrkar det otron, vare sig Hos presten eler föräläratne (till det barn som skall döpas) eller bådadera gör barndöpet omöjligt. I sammanhang härmed påminner sig redaktionen att en af dessa donatistiska sillomeningar redän blifvit vinsmugglad i vårt kära faderneslanid. I en kyrkotidning, heter det, som af lutersk prest redigeras, kunna vi läsa, att det endast är bärnen till troende föräldrär som böra döpass. Hvåd ämnar bögvördiga domkapitlet i Lund göra med den presten? Vore det ej så godt att anmälå honom till åfsättning från embetet? Villoandar böra ju icke blött fördömas, utan landsförvisas. Ännu gäller den lagen i Sverge, hvarföre ej tillämpa den? Snart kan det vara för sent att på detta sätt vilja utrota kättare. Och Kaätteri är och förblir det, så länge art. 8 i Augsburgiska bekännelsen står qvar, att med Speaer, Franke, Tollstadius, von Bergen och andra pietistiska svärmeandar betvifla giltigheten af ett dop, förrättadt af en ogudakög prest eller af en ogudaktig jordegiumma, eller af Hvilken annan ogudaktig mebniska som helst. hvilken enlot ovensk kvrkolag