Aftonbladet – 30 december 1857, sida 2

— — ———-—-—A EF ee icke estetisk. Det hela har en skärpa och en kantighet, som ej verka välgörande på åhöraren. Ordet Sverge återkommer flerstädes i dessa slutverser, och det utsäges eller rättare utropas med en emfas, som jag, så sann fosterlandsvän jag är och hoppas alltid förblifva, dock omöjligen kan anse för känslan behöflig. Ordet uttalas derjemte som skrefves det med minst ett Halft dussin r. Med den dramatiska scenen har kongl. teatern af naturliga, bär förut antydda skäl denna höst varit betydligt mindre lycklig än med den lyriska. Men vederbörande tyckas ej heller bafva någon god hand med den, Flere talpjeser af betydligare omfång hafva försökts, utan att de kunnat hållas uppe. Deri har väl en -utmärktare konstnärinnas lyckligtvis blott tillfälliga frånvaro från den kongl. scenen sin goda. del, men. valet af stycken kunde ock härvid varit bättre. Ett enda, Shberidans Rivalerne, undantar jag. Det har betydande förtjenster, det må ej nekas, och allmänheten visade genom talrika besök, att den uppskatfade dessa; men i mycket föråldradt och i flere delar mera karrikatyr än verklig naturbild, är det ett bland Sheridans. svagare arbeten, och det bör förundra, att valet ej hellre, träffat hans Duenna eller hans ännu märkvärdigare School for seandal. Hvad spelet angår, har man i Rivalerne mycket beundrat hr: Almlöf. Man har dervid, som jag tror, ej skilt emellan två saker, de der för mindre vana ögon kunna synas identiska, men som ingalunda äro det, nemligen spela en roll och vara den. Herr Almlöf spslar visst ganska bra sin gubbroll i Rivalerne, men han är icke denne gubbe. Hans otålighet, hans häftighet, hans vrede sitta utanpå och bärmas med den teatervana och talang, som aldrig helt och hållet svika honom, men de finnas icke inom honom, åtminstone ej i denna roll; det är så påtagligt, att man vissa ögonblick, innan innehållet af scenen hunnit bli fullt klart för åskådaren, icke vet om han nu spelar ond eller är det, och i sjelfva verket spelar han ock. Hr Sundberg hade i sitt parti ställen, som han återgaf med en naivetet ooh en natur, som förtjena det största beröm. Äfven hr Jolin bade i den förskrämde landtjunkarens roll ganska lyckliga ögonblick. Kongl. teaterns talscen kan sägas hafva under December månad upphört att finnas till: Ett alldeles misslyckadt försök gjordes med något som hette Millionärens dotter. Jag fick ej se den, ty den; öfverlefde knapt första