Aftonbladet – 27 december 1856, sida 2

UTRIKES. Med de under helgedagarna samt idagingångna posterna ha vi erhållit tidningar från London af den 20, Paris och Briissel af den 21, Hamburg, Berlin och Köpenhamn af den 22 Petersburg af den 17, Helsingfors af den 18 och Åbo af den 19 dennes. Neufchåtelfrågan sysselsätter i främsta rummet tidningarna. Detvigtigaste, som förekommer rörande denna angelägenhet, är tvifvelsutän den redan på telesrafväg omförmälda artikel i Monitören, hvilken angifver franska regeringens ställning tili de tvistande makterna. Artikeln är af följande lydelse: Stormakterna hafva år 1852 i London undertecknat ett protokoll, som erkänner konungens i Preussen rättigheter till Neufchåtel. Kejsarens regering, hvilken åtagit sig samma förpliktelser, som de öfriga kabinetten, kunde, så stort hennes deltagande för Schweiz också var, icke förbise hvad som genom fördrag blifvit stadfästadt. År 1848 utbröt i Neufchåtel en revolution, hvilken sönderslet de band, som fästade kantonen vid konungen i Preussen. Denne monark har städse protesterat mot sakernas nya ordning, i det han uttrycklisen förbehöll sig sina rättigheter, och han har icke apphört att göra föreställningar till förmån för en lel af befolkningen, som beklagade sig öfver det förtryck de ledo af de segrande. I sistlidne Sep:ember månad försökte det besegrade partiet att vinna upprättelse, med konungens namn till sin löen. Detta försök misslyckades, kantonen besattes f förbundstrupper, och de med vapen i hand tillångatagne neufchåtelensarne stäldes inför schweiaiska domstolar. Denna händelse måste naturligtvis alstra en förfecklipg mellan edsförbundet och Preussen, ty det örra påstod sig uppfylla ett förbundsåliggande, då let lät tropper marschera för att Återställa ordninsen i kantonen Neufchåtel; Preussen å sin sida anåg för en hederssäk att icke låta dom falla öfver le män, som åter hade höjt konungens fana, och vilka, enligt dess öfvertygelse, kämpade för rättrisa och laglig ordning. I följd af Frankrikes geografiska läge måste dess egerings hållning nödvändigt öfva ett väsentligt inlytande på tvistefrågans lösning. Också låg det i våda parternas intresse att icke försumma att föräkra sig om dess bistånd. Konuogen i Preussen ände sig till kejsaren och framstälde för honom i pevekliga ordalag det lifliga intresse han hyste för le män, som för haus sak störtat sig i olycka. Han vad kejsaren påyrka deras frigifning och uttalade på amma gång sina försonliga tänkesätt. I hopp att kunna förebygga en förveckling mellan ivenne makter, med hvilka hon underhöll vänskapiga förbindelser, skyndade franska regeringen att ippfylla konung Fredrik Wilhelms önskan, och forlrade, i medvetandet om sina välvilliga afsigter mot öchweiz och om Preussens försonliga sinnelag, Neuf;håtelfångarnes frigifning. Hon förestälde förbuodsådet, att edsförbundets ära ingalunda led deraf; ty ångarnes frigifning skulle beviljas icke i anledning