Aftonbladet – 27 december 1856, sida 2

relse. Nej, jag vill gå in till din farmor och fråga henne, om det barn hon uppfödtji fromhet och gudsfruktan, har kunhåt blifva en så lumpen qvinna, att hon sviker sia tro och förråder sin kärlek blott för rikedomens lockelser. Edvin tog ett steg emot den slutna dörren; men Siri kastade sig emellan och sträckte handen emot honom, sägande: Icke ett steg längre, Edvin! — Tamer tror, att vi å ömse sidor kommit öfverens att bryta vår förlofning. Du har således bedragit henne. Edvin fattade om den utsträckta armen, tilläggande: Nå väl, då skall jag vid Gud upplysa henne om hela ditt svekfulla handlingssätt. Han ville föra Siri åt sidan, men hon lyftade sina sammanknäppta händer emot honom bedjande med smärta: Gör mig icke olycklig genom att bedröfva farmor, — O, Edvin, Edvin haf förbarmande och låt mig icke öfverlefva denna sorg att se henne vredgas på mig, och veta det jag förbittrat hennes ålderdom. — Om du ej har medlidande med mig, så haf det åtminstone med henne.n Edvin hade stannat. När Siri tystnade, betraktade han henne tigande. Slutligen sade han med hård röst: För hennes skull vill jag tiga; men med dig har jag intet förbarmande. Du är en fåfäng qvinna, som jag föraktar, en trolös, som jag afskyr, och en hjertlös, som jag anser oförtjent af någon lycka. Härmed lemnade han rummet. Då dörren tillslöts. efter honom, hördes ett qväfdt utrop. Det utgick från Siri, som, med ångdomens hela liflighet i lidandet vid det naranlösa gval hon ände, då Edvin sålunda bannade: henne, kastade sig ned på en stol och knäppte händerna tillsammans öfver hufvudet, under det hon med vild smärta upprepade: