Aftonbladet – 24 december 1856, sida 2

lilla Siri, så var bon deremot obeskrifligt intagande, och hennes åsyn verkade på sinnet lika uppfriskande som den glada vårsolen. Några ögonblick sedan hon bultat i väggen åt grannen, inträdde en ung man omkring tjugotre år gammal, som hade ett starkt slägttycke med Siri. Samma strålande ögon, samma blonda hår, samma glädtiga och lefnadsfriska leende. Men hans växt var bög och reslig, hans ansigtsdrag mera kraftfulla och manliga. Det var Siris kusin, en brorson till hennes mor och, likasom Siri, faderoch moderlös. Han hade haft ett litet kapital efter föräldrarna, men som med yttersta sparsamhet endast räckte till att bekosta Hans studier. Nu var ban notarie i en af rätterna och hade under loppet af flera år bott vägg i väg: med fru Alard, God morgon, Edvin! sade Siri och räckte horom handen. Hvyad tycker du om det här? Hon pekade på gardinerna. Tror du icke att farmor skall blifva öfverraskad? tillade hon hviskande. Helt visst, kära Siri; men jag tycker just att du kunde gifva mig en bygglig helsning på julaftonen, såsom det egnar och anstår en kusin. Han fattade om Siris lif med båda sina händer. Och hveruti skulle den bestå?, frågade bon med ett skälmaktigt leende. Uti en kyss, naturligtvis. Jo, det skall du ce. Nej, den spar jag allt på, till dess jag får en man. ; Nå, kära Siri, det lär väl ändå icke blifva pågon annan än jag, sade Edvin och böjde sig ned ett taga ut sin rätt såsom tillkommande man; men Siri svängde sig skrattande, undan och utropade med en väl spelad förvåning: Du min man! Har du verkligen haft så