Aftonbladet – 19 december 1856, sida 1

a eder. reses ahnt tres Intense STÖCHKHULR, och 19 Det. — Den framgång junkerpartiet rönt, då det genom en .af-sina ledamöters utnämnande fill statsråd blifvit-representeradtikonungens rådmmareö; synes ha gjort partiets organ alldeles yr i hufvudet af förtjusning. Denna ut: nämning har gjutit någon lisande balsam i de djupa såren, som tillfogats partiet genom det itryckfrihetsfrågan lidna nederlaget, som icke med; fraser kan öfverskylas, emedan: hela nationen klarligen inser; huru det verkligen förhöll sig, och att junkrarne gåfvo vika, icke derföre att de icke ville, utan derföre att de icke. kunde; och -emedan deras försök, att göra en dygd af nödvändigbeten och afskudda sig all. delaktighet i attentatet,, alldeles misslyckats: : Svenska Tidningen uppträder i dag på ett högst märkligt sätt öch har ett af dessa ögonblick, då masken af en viss moderation och skenliberalism bortfaller, och den ganna junkerligarnatureniframträder i hela sin ohöljda gestalt af öfversitteri och frenetisk bitterhet möt hvarje frisinnad uppfattning: Att förbittringen öfver nederlaget i sjelfva verket är mycket stor, dero n vittnar den ytterliga grad af hätskhet, -hvarmed junkerbladet: kastar sig öfver alla dem; som på riddarhuset företrädesvis talade ett manligt och kraftfallt ord om nödvändigheten att, med den representation vi ega, icke rubba de stöd, trycks friheten har genom tryckfrihetslagens grundlagsnatur, och emot regeringens -och junkrarnes ådagalagda önskan att-rubba dessa stöd. Svenska Tidningen förklarar dem ha fäktat emot väderqvarnar, förklarar hela riddarhusdebatten ba varit komisk (den var verklis gen tragikomisk, i fall man uteslutande ser på junkrarnes ynkliga beteende), hånar hr R. T. Cederschiöld och andra, som uppträdde i samma. syftning, säger att. grefve. G. Posses anförande erinrade om den :Wiborgska smällen; förklarar, att hr Westerstrands energiska yttrande om hvarje försök att röra vid tryckfrihetens grundvalar erinrade om en Barbaraqväll m.-m.,;-i samma ädla och upphöjda stil. Denna hånfulla: bitterhet midt i den: junkerliga förtjusningen bevisar mer än något annat hur djupt såret inträngt i hjertat på det parti, som representeras at? Svenska Tidvingen, och hur verkligt: stor segern var. Och den var det; icke, blott. genom: ståndens afslag å en kongl. proposition — sådant inträffade äfven vid förra riksdagen, t. ex. i frågan om förslaget att uti grundlagen införa ett stadgande, som skulle hindra rikets ständer att under någon viss tid förändra tulltaxani— utan. fast mera, i anseende till den makt, som det allmänna -tänkesättet hos: nationen -i tryckfribetsfrågan utöfvat både på representationen och på regeringen. Det öppna erkännande af. det allmänna tänkesättets makt, hvartill regeringen bär fuonit sig tvungen, och hvarigenom hon. för första. gången sedan vårt konstitutionella. statsskick sett sig nödsakad att öfvergifva och -återtagaven proposition af den politiska vigt eom den om tryckfriheten — utgör en seger, som vi anse vara af lika stor betydelse som den enhälliga förkastelsen å rikets ständers side. 3 3. Något större misstag kan väl icke affen regering begås, än att framlägga en proposition, om hvilken samma regerihg måste erkänna att den väckt en sådan oro och ett sådant misstroende i det allmänna, att regeringen sjelf Önskar att den måtte falla, hvilket också skett -med en dclat, som hitintills torde vara utan exempel:Detta jär en seger för den konstitutionella principen, som icke kan nog uppskattas och firas, såsom tillika för framtiden innebärande ett varnande exempel att en annan gång något närmare göra sig underrättad om det allmänna tänkesättet innan man vågar på försöket att rubba någon grnncval för vårt konstitutionella statsskick. Och en sådan grundval är tryckfribetsförordningen lika väl som regeringsformen, successionsordningen eller riksdagsordningen. Uti den sistnämda t.ex. finnas utan tvifvel flera reglementariska stadganden, t. ex. om ceremonierna vid riksdagens början samt åtskilligt hörande till arbetsordningen inom riksstånden 0. 8 v., hvilka visst icke skulle kunna behöfva att omgärdas med grundlags helgd; men icke går det derföre an att upphäfva hela riksdagsordningen såsom grundlag? På samma sätt med tryckfrihetsförordningen. Der finnas äfven åtskilliga stadganden, som äro af reglementarisk natur, och utan synnerlig våda möjligen skulle kunna hänföras till den allmänna lagen; men deremot finnas många andra vigtiga stadganden, som på det närmaste sammanbhänga med sjelfva tryckfriheten, t. ex. om rättigheten att trycka alla offentliga handlingar, endast med de i grundlogen gjorda un