han i sina förra artiklar aufört om tendensen (en sjelfkorrektion, som lika mycket hedrar honom -som ; den förtröfflige Lars Johan). Ernst Ludvig, med sitt poetiska sinne, med sin förmåga att. inse sanningen, tillhör nog dem, som icke mena.det så alldeles illa med oppositionen mot jvinnans emancipation, och vi Jefva i det hoppet, att ban gerna skall bekänna, alt han på det närmaste med oss öfverensstämmer i tron på möjligheten att realigera den, fast han funnit det våra på modet att gissla Fredrika Bremers filantropiska griller. Det finnes dock — något hvar känner det — enstor hop af dessa hvardaglighetens tjenstebjon, som tycker lifvet vara bra som det är, som föraktligt ler åt iders och som anser emancipation (lika? godt från hvad) och galenskap för liktydiga; en väldig: hop sihlighetens trälar, för hvilka en qvinnas själ all: tid varit och -alltid skall förblifvaå er sluten bök; för hvilka qvinlig intelligens är enstyggelse (den de:för jemförelsen med-zrig frukta) och för hvilka ett andligt äktenskap är såsomi religionen judarneen galenskap och grekerne en förargelse.. Lika orätt det. är att göra sig till ett eko af deras skrän, lika litet lönar det mödan. att tro. på möjligheten att af dem -begripas eller erkännas, när man sös ker föra det rättas talan. Gud här nog förbehållit andra medel för dem. Men vida förunderligare och smärtsåmmare ir det. att veta, att det gifves qvinnor, hvilka äfven för dessa utopier, blott ha ett medlidandets löje; som finna sig så oändligen väl en verld, hvilken — än så länge — bjuder dem på så mycken hyllning, på så många förströelser; som tycka sig vara alltför eteriska varelser, att de skulle belasta sina genomskinliga själar med en enda tankestunga börda, eller redsudla sina skära vingar med ens skymtet af vetandets omärkbaraste stoftkorn. Till dessa arma, olyckliga väsen har jag intet annat att säga, än att tiden med oemotståndlig fart skall rusa dem förbi, att ban skall sopa bort det allra sista minnet åf ieras tillvaro, och en gång ställa framför en 1y Adam en återbild af den Eva, som framsick ur skeparens hand såsom skapelsens crona. Ty på qvinnans öde hvilar verldens, 2 öfver båda råder en vis och kärleksfull ud. Å,