öfvergifva svenska statskyrkans bekännelse, eHler som bidraga till bildandet af religiösa föreningar, som ej överensstämma med denna bekännelse. Man måste i sanniog vara ytterst nitisk och på samma gång ytterst blind i sitt religiösa nit, för att bli förskräckt öfver dylika straffs upphäfvande. Ha vi ej historiens vittnesbörd för att lära oss, att det säkraste medlet att befästa och gifva fart åt sekterna är att för dem framställa förföljelsens, att cj säga martyrskapets lockbete? Öfverallt har saken haft denna utgång. Man kommer här att med mycket intresse följa diskussionen öfver toleranslagen inom riksstånden. För öfrigt ämnar Journal des Dåebats att genom samme författare, om hvilken jag nyss talat, meddela en följd af artiklar öfver den religiösa frågan i Sverge. Som jag länge förutsett, ha försköningarne af Paris omsider börjat väcka mycken oro. Man fruktar nu på fullt allvar att fa så vackra hus, att större delen af oss kommer att sakra husrum. En af våra tidningar, Unionn, sysselsätter sig i synnerhet med denna fråga och gör de mest träffande betraktelser öfver än net. Systemet att pinyttföda Paris, säger tidningen, förändrar dess invånares alla lefnadsvilkor, åtskiljer hvad som ej kan åtskiljas, den rike från den fattige, arbetaren från den som använder hans arbete, m. m.; det innebär, med ett ord, en allmän social omflyttning. — En stad — säger Assemblåe Nationale — är icke en teaterdekoration, och dess prakt bör ej kunna tjusa oss, om man för densamma uppoffrarbefolkningens oafvisliga behof. Detta är, som ni finner, ett tämmeligen nytt oppositionstema, indirekt åtminstone, ty man vänder sig naturligtvis emot entreprenörerna. Union, hvilken jag åter citerar i detta ämne, beklagar härvid i synnerhet en samhällsklass, som man hittills verkligen allt för mycket förbisett, nemligen tjenstemän med bestämda löner, smärre räntetagare, hvilkas inkomst är ej mindre bestämd, borgare, som ej spekulera, m. fl. Visst är, att om det fortgår på samma sätt som hittills, och hyrorna fortfarande stegras, så ha de arma parisare, hvilka tillhöra ofvannämde klass, ingen annan utväg — som det heter i en af våra vådeviller — för att kunna lefva som hederligt folk, än att svälta ihjel. Jag har uppehållit mig vid dessa praktbegärets offer, på det ni må taga detta i betraktande, i fall ni under er nuvarande ifver för allt framåtskridande faller på den idn att vilja försköna Stockholm. 4. H.