FRE ET AE AAA Stockholm den 47 December 1856. STOCKHOLM, den 17 Dec. Utrikes korrespondens. (Från Aftonblådets korrespondent.) Paris den 8 December. Monitören tillkännagifver omsider. i dessa dagar, att de flesta af de makter, som undertecknat freen, samtyckt till de nya konferehserna, och ehuru ordalagen i nämde blad antyda, att ännu ej alla makter dertill gifvit sitt samtycke, anser man icke dessmindre den nya kongressens öppnande för säkert, och man har, som jag tror, skäl till denna förmodan. Monitören skulle visst ha bibehållit tystnaden, om icke de biträdande makterna varit just desamma, på hvilka det i sjelfva verket beror att lösa svårigheterna. Sålunda har man lyckats i afseende på formen; eller med andra ord erkänt den nya kongressens befogenhet. Hvad blir nu följden häraf, om ej den, att man måste foga sig efter kongressens beslut, detta må nu utfalla huru som helst. Men Times och Morning Post skynda sig att protestera emot dessa konferenser. Nämde herrar vilja ej veta af några domare på andra vilkor, än att dessa låta-dem vinna processen. Detta är lätt förklarligt. Man bör låta dem yttra hvad de behaga, oci hoppar på, i likhet med Monitören, att dessa britiska protester ej skola ha större inflytande på innehållet än på formen. Sedan kongressen fattat sitt beslut öfver de tvistepunkter, som stå i sammanhang med fredstraktaten, så måste denna traktat sättas i verket, d. v. s. att Epvgland måste utrymma Svarta Hafvet och Österrike å sin sida furstendömena. Så uppfatta vi här i Frankrike saken, men i England synes man uppfatta den annorlunda. Till stöd för engelsmännens sätt att uppfatta traktaten, ha nu underrättelser ankommit, att Porten befullmäktigat England att låta dess flotta ligga öfver vintern i Sinope. Man måste t:llstå, att allt detta icke utgör en politik, värdig de tider, i hvilka vi lefva. Om det gifhvilken den internationella rättvisan knoppas. ha stannat i växten. Med undantag af denna kongressfråga, vet Jag just ingenting af synnerlig vigt i vår nuvarande atmosfer De sociala och litterära frågorna äro för ögonblicket de mest framstående. Våra tidningar sysselsätta sig sedan några dagar med hr Ponsards inträde i franska akademien, nämde ledamots tal öch hr Nisards svar deruppå. De diskutera med dessa tvenne akademiledamöter frågan huruvida tragedien är utdöd eller icke. Hvad som förekommer mig i sig sjelft en smula dödt, är intresset för dessa akademiska tal. I allmänhet äro de alltför långa, och huru utmärkta hr Ponsards och hr Nisards än äro, ha likväl äfven de efterlemnat just detta intryck. För öfrigt innebära dessa båda tal obestridligen en viss litterär rörelse, nemligen en reaktion emot den 8. k. romantiska skolan, åtminstone emot dennas öfverdrifter. Om de båda talen kunna bidraga till att rensa vår franska liiteratur från alla de anspråksfulla svagheter, som romanticismen på densamma inympat, så öfverser jag för min del gerna med de båda talens längd. Inom dena sociala verlden har i dessa dagar visat sig en annan märklig rörelse, nemligen ett ganska lifligt intresse för den religlösa fråga, som snart kommer att behandlas i ert land. En utmärkt författare, som jag ganska väl känner, har skrifvit i Journal des Debats öfver detta ämne, välföratåendes i toleransens intresse. Han råder er att införa densamma, såsom någonting förträffligt såväl i moraliskt som i politiskt hänseende. Alla upplysta personer äro här färdiga att ge er samma Tråd. De ha äfven med ledsnad erfarit, att de åtgärder af politisk tolerans, som blifvit föreslagna i ert fäderaesland, der mötas af ett lifligt motstånd. Det synes mig emellertid, att desea åtgärder hittils. ej innebära något synnerligt stort stez på samvetsfrihetens bana. Om jag rätt uppfattat det lagförslag, som nyligen blifvit understäldt er högsta domstol, så inskränker det sig till att från edra lagar utplåna sådana proskriptioner, hvilka i sanning stå i en skärande motsats till er civilisation, er upplysning, er nationalkarakter, såsom ex, det landsförvisningsstraff och den borserliga död, som drabba medborgare, hvilka veg ett allmänt framåtskridande i verlden, så. tyckes den gren af detta framåtskridande, på