j Svitkiod? upphäfva sig till förare af svenska minnesmärkens talan, och en öfverr:skande saknad af ett enda godt ord för dem i den till stä: derna nyligen aflåtna propositiooen. har manat mig att än en gång höja -östen, helst samma proposition dock äskar hvad lika väl, men skäligen först i andra rummet, bör komma i fråga: medel till redan uppbevarade förnsakers ordnande och vård. Sedan slutet a: 1600-talet då, efter kongl. befallning, prester oeh andre embeismän afgåfvo specifikationer på fornlemnivgar i svenska landsorter lika rika som oskattbara källor för påföljande tider! — hafva minst två tredjedelar af dessa lemnidgar från forntiden blifvit dels skadade och dels förstörde; och det sedan 20 år starkt stigande odlingsraseriet hotar de återstående med fullkomlig undergång. Hvad nordisk häfdeforskning och historia äv kunde och borde hämta af dessa minnen är oberäkaeligt. . Gam!e Johaa Bure beklagade sig (kr 1630) i ett. enskilt samtal med den store andre kung Gustaf, avt han nödgades lemna antiqviteterra, hv rmed då förstods fasta fornlemningar. Nej, Burer; sade konungen, hvem skall då taga hand om vår häfdeforskning ? Sådana ord på den tiden och af en Gustaf II Adolf. — jemförda med flera hias märkl:ga yttranden vid åsynen ai ringmurarne i Upland (se presterskapets berättelser) — innefatta rågot, äro tävkvärda. Men den nya tiden, som i historien så fiken plockar ånekdoter, smulor, med ett ord bläddrar, bar hvårken sinne för det beräkneliga eller oberäkneliga bär vid lag; och icke tyckes den i Nerike helt nyligen bildade: föreningen till samlande af landskapets fornminnen djupare insett hvarpå makt ligger. då den vill blott. samla spridda lemningar från foratiden,. Tidens samlarenit i all ära! Må vi i ifrågavarande hänseende likväl se till, att nitet icke samlar öfver oss efterverldens befogade smälek. Om derna efterverld ärfver af oss gemaker, öfverfylda med fornsaker, men ute å marken förgäfves ser sig om efter de dråpliga minnesmärken, hvarmed sakerna till stor del sammanhänga, så skola dessa för den förlora alltför mycket af; om ej hela sin betydelse och sitt vetenskapliga värde, samt vi varda intet m:ndre än betackade. Hvsd är då att göra? — Jo: 1. Böra inom den möjligaste korta tid samtliga i landet än befintliga fasta minnesmärken noggrannt förtecknas, och, i förhållande till märkligheten, mer eller mindre utförligt beskrifvas, tillika med marken, till sia be-kaffenhet, hvarå de äro; äfvensom teckt ningar och planritningar, der så behöfligt finnes, med omsorg utföras. 2. De sålunda helst häradsvis upprätiade förteckniogarne böra granskas af sammanträdande, nitiske, kunnige och erfarne män,de: der efter dem och i samråd med förtecknarne bestämma hvilka minnesmärken böra ovilkorligen och för alltid bevaras samt de vilkor, hvarunder andre kunna vid förekommansde fall, såsom odlingar, bygnadsföretag m. m. undsnrödjas. Och må ön sålunda uppgjord och faststild förteckning på ett härads fornlemningar tryckas, samt exemplar deraf anslås i tingsbus, sockenstusor och gästgifvaregårdar, äfvensom exemplar finnas att kostnadsfritt tillgå hos skollärare och länsman. 3. De märkligaste fornlemningsplatser ! lande: — för det mesta af obetydligare värde — böra för ttatens räkning inlösas och behörigen omhägnas samt ställas: under kroaobetjentes eller skollärares tilisyn och vård, äfven om jordegaren skulle skänka en sådan plats åt det allmänna. 4. Skärpta ansvar stadgas för fornlemningars ej tillstadda förstörande, äfvensom för döljande och uunt danrödjande af nyfunna, såsom runstenar m. fl.; en deremot böra belöningar eller andra utmärkelser utfästas för allt härutinnan visadi fosterländskt nit. Och först och sist! Låtom oss midt i en rå spekalationsandas qväfvande stank besinna, att vi äro en nation med det sedan århundraden hedrade nam: net svenskar! — Hvar finnes i norden ett land, så rikt på stora betydelsefulla fornminnen, som gamla Och hvar finnes der ett folk med en historia, sådan som vår? Stockholm den 6 December 1856. Richard Dybeck.