RIKSDAGEN: Ridderskapet och Adeln. LÖRDAGENS AFTONPLENA. Behandliogen af! de från sista riksdag hvilande gundlagsfrågor fortsaites.L ir 2. förslag till ändriog i 28 regeringsförmep, angäende rättigbet för konungen att till vissa beställningar utnämna afven bekännare af annan troslära, än den rena evangeliska. Hr Fåhreus erkände nyttan af att konungen må ega rätt att till låkarebeställningar och öfriga tjenster vid inrättoiogar för slöjd eller skön konst äfvensom till läkarebefattningar utnämna äfven bekännare af annan tröslärå än den rena evangeliska, men ansåg detta förslag i formelt hänseende vara behäftadt med sådana fel, att det ej borde antagas utan man borde uppgöra ett bättre. Detta tillägg står ej i någon öfverensstämmelse med en föregående punkt i samma paragraf, som handlar om utländske män, hvilka dock skola vara af evangeliska läran. Af dessa skäl yrkade talaren afslag. Frih. F. W. Tersmeden medgaf, att redaktionen af förslaget ej vore den bästa, men i avseende till nytian af förslagets antagande, och då man så sällan har tillfälle att få några förändringar i framåtskridandets och humaniteters intresse, så röstade han för bifall, då man till annan riksdag kunde få en bättre redaktion. Frih. af Ugglas anmärkte likaledes den af hr Fåbreos nämda otydligheten, hvarigenom den tik lagde punkien tyckes angå infödde och den förutvarande utländske män. Talaren upplyste, att ridderskapet och adeln vid förra riksdsgen antagit den un felaktigt ansedda redaktionen såsom sin gemensamma -tanka, hvilken ock i förstärkt utskott blef antagen till hvilande. Frib. Tersmeden. Såg intet ondt deri, att förslaget endast afsåg inländske män af annan troslära, då verkligen sådsna finnas, hvilka äro svenske medborgare men tillhöra annan bekännelse än den evangeliska. Det vore ett steg framåt, om än aldrigså litet. Hr Adelborg instämde med dem som yrkat afslag. Hr D. G. Bildt skulle förra riksdagen velat gifva bifall åt ett äfven ofullständigt förslag i detta syfte; men hyste nu betänkligheter dervid, uppkomna af det kungliga förslaget angående religionsfriheten, om man får tro det vara sådant, som tidningarne omtalat. Det är kändt, att katolicismen arbetar på allt möjligt sätt att göra proselyter; och då detta skett, oaktadt det stora straff för affall, som pu fins nes stadgadt, så vore talaren öfvertygad att, om 1ärärd af katolsk trosbekännelse antoges vid slöjdskolorna i städerna, desse skulle söka verka på det lägre folket i och omkring städerna, och det andra steget blefse att vadja till massans passioner, och vi kulle få öfver oss både päfvevälde och prestvälde. Då man känner alla de medel, som af katolikerna begagnas för att uppnå sitt mål, så komme iroligen hit skicklige läkare, som vore jesuiter; och begagnade läkarens stora inflytande för att göra pro