hafva nu i nigra är hafc den lyckan, a:t larmet om öräadring i representation upphört och de materiela frågorna hafva i frid fått utveckla sig. För bevarande af denna endrägt borde man varsamt behsndla gavarande ämne; söm lätteligen kan betraktas a en tändsticka, ur hvilken en häftig eld kan Ip PR Genom anstäld votering bifölls förslaget med 102 röster emot 77. —— Presteståndet. Eftermiddagens plenum i lördags började med föredrsgving af den ändra af dö föreslagna grundlagsf5rändringsrne, angående införavde af ett tillägg i 28 regeringsformen. som medgifver -kobunogen rätt att till iarsrebestälnipgar och öfriga tjenster vid inrästoingar för sl jd eller skön konst äfvensom tillläkarebe attningar utoämna äfven bekännare af annan troslära än den rena evangeliska. I diskussonen deltogo biskoparne Björck, Annerstedt och Fahcrantz, doktorerne Nordlander, Björling. och Gumelius, prostarne Melander, Ljungdahl, Lagergren, Tegner, Söderberg ochAlmqvist, hofpredikanten Wensjoe, professor Lindgren samt r ksarkivarien Nordström. Af dessa talade egeutligen endast den sistvämde samt p-ostarne Söderberg och Almqvist för förslaget. Af de olika grunder, som af de särskilta talarne anfördes emot detsamma, voro de estz sammanfatsade i biskop Annerstedts anförane. Namde talare stödde nemligen sitt sfsag på hufvudsaklixes följatn!e skäl: att samhällets väl fordrade. avt dess organer skola vara luterska kristne; att i förslaget saknades vissa för rebgionens skyddande rödiga restriktioser och undantsg sisim för provinciallaksre och religiovslirare vid ivrättaingar för slöj och skön konst (i hr-ilket ssäl upptogs en af viskop Björck förut jord anmärkuiog): at klokheten fordrar, ätt ingenag beslutas förr än man kunde pröfva frågans ställng wvli den väntade kungliga propositionen om-regioosfrihet; samt slutligen det felsktiga i redaktionoen, enär, om det pu föreslagna tiliägget jemfördes med det vid förra riksdagen i samma grundlagsparazraf gjorda medg frandet för konungen, att till vissa bestäl nivgar nämaa utländske måna af rena evangeliska läran, tvifvel och moisägelser vid tolkning af nu föreslagna tillägg ät skulle uppstå, blaud aunat derföre, att det ej deruti vore nämdt om den föreslagas rätigheten åsyftade infödde elier utländske män, eller begge detarne. Många af dem, som talade mot förslaget, ansågo att genom dess antagande ett friäre fält öppnades för proselytmakeriet. Man, ryste vid tanken på en katolsk läkare vid en dödsbädd, ocherinrade, at den sköna konsten ofta begagnats till ett medel att locka till öfvergång till katolska läran. Hofpredikanten Tegner och prof:ssor Lindgren, begge ledamöter i föregåends riksdags konstitutionsutskott, förnekade a!l. delaktighet i den öfverklagaderedaktionen, som de ocsså för sin del på det högsta ogillade. Den sistnämde, som sjelf vid 1850 års riksdag varit upphof till eit an-at förslag i ämnet; ansåg sig till det nu gjorda: förslaget hafva kommit i en sådan :-ställning, att han borde afhålla sig från votering. Föröfrigt anfördes, att tidsförhållandena vore helt andra nu, än då förslaget uppkom, och sakernas ställning sådan, som man då ej förutsett. Man hade inom u skottet Hufvudsakligen haft tanken fästad på andeis undersiter af mosaiska trosbekännelsen, från hvilkas sida proselytmakeri ej vore att befara; det närvarande religiösa tillståndet bade man ej tänkt Sig. Doktor Gumelus, med hvilken doktor Säve instämde, delsde ej farhågan för proselytmakeri och kawolska läkare om förslaget antoges, men kunde ej för bise den fe!aktiga redaktionen. Bland dem, som försvarade förslaget, yttrade riksrkivarien Nordström, att i afseende på redaktionen af det föreslagna stadgandet vore hävs mening något afvikande från deras, som så strngt ogiliat densamma. Han kunde nemligen ej fionå motsägelsen mellan de begge momenterna af , det vid förra riksdagen antagna och det nu föreslagna, då det förra vore: et: tydligt undantagsstadgande i afseende på utändningar, hvilket icke borde förvilla tydningen af paragrafens öfriga innehåll: Ej heller ansåg talaren sjelfva saken vara af så religiös natur, att den ej kunde skiljas från religionsfr.hetsfrågan. Att till erhållande af sådana befattningar, vid hvilkas utöfvande skicklighet i yrket, ej religiös tro, är hufvudsaken, medpifva rättighet åt dem, som för sin tros skul vore uteslutne frår många rättigheter i samhället, innebure en rättvisa... Men om man vid pröfningen af ett lagförslag bortser frän rättvisan af detsamma och uttänker h ad eljest deremot kan invändas, vore menniskosnillet och slugheren ej tillräcklig, för att så affatta detsamm3, att ej en ännu större slughet skulle få något dervid att anmärka. Läkare och lärare i skön konst af främmande troslåra hafva redan linge haft frhet att his oss på enskilt väg uiöfva sina yrken, och faran för proselytmakeri från detta håll kunde således, om den visade sig, i alla fall ej förekommas. En proselytmakare, der han finnes, han må nu vara på stat eller icke, träffar nog sitt mål; men talaren hade pröfvat, om det låge rättvisa i att göra en pariaklass af mån med kunskaper och heder, och has röstade för bifall till förstaget, emedan det vore rättvist. Kyrkoherden Sch nbeck instämde. Prosten Almqvist såg ej alla de vådor, mån ibland i nog dunkla uttrycks förespeglat, och tog af den vänade kungliga propostiouen om religionsfrihet: ett ytterligare skäl för sivt bifall; ty den omsätndighet, utt luterska kyrkan ej lefve-si exklusiv som hitills, skule ock hafva till följd särskilta stadganden till dess skyddande, och sådana skulle säkert ej i den kungliga propositionen saknas. Prosten Söderberg, med hvilken prosten Gahne förenade sig, talade i likartad syftning med riksarkivarien Nordström och fästade tillika uppmärksamhet på bristen på läkare i statens tjenst, särdeles vid armåen, hvilken brist vid utbrytande krig eller farsot skulle ansenligt förökas; avt staten ej förhindrades att i detta yrke aänvända skickliga personer, vore således både nyttigt och nödigt. Vid anstäld votering förföll frågan med 37. röster emot 10. (I afseende på den summariska redogörelse för presteståndets. aftonplenum sistlidne lördag, hvilken inflöt i måndagens blad, i stället för det utförliga referat, som. var af tidningens referenz afiemnadt och för hvars införande utrymme då saknades, anse vi oss böra nämna, att densamma blifvit affattad inom redaktionen, hvilken såledesäfven bnsam innestår för det deri förekommande omdöme.) Borgareståndet.