— Någonting, som förtjenar att man dervid fäster uppmärksamhet, är den stora bristfällighet, som alltför ofta uppenbarar sig i redaktionen af de förslag, som till ständernås pröfning och afgörande framläggas, vare sig att de framträda såsom regeringspropositioner eller i den form de af vederbörande utskott erhållit. Så medgaf en af regeringens ledamöter, under diskussionen på riddårhuset öfver den kongl. propositionen om tryckfriheten, att nämde proposition i det förslag till ändrad ordalydelse af 86 regeringsformen, som i dehsamma förekommer, vore behäftad med formella brister. Förslaget angående rättighet för konunzen, att till vissa beställningar utnämna äfven bekännare afannan tröslära än den evangeliska, hade, att döma af diskussionen, till icke ringa del er felaktig och tvetydig redaktion att tacka för att det förkastades af adeln och presteståndet; en af det senare ståndets ledamöter var till och med, eåsom han sjelf uttryckte sig, elak nog att, ehutu han inom konstitutionsutskottet bade märkt den felaktiga redaktionen icke göra uppmärsam derpå, naturligtvis dervid ledd af sin ovilja mot grundtanken i förslaget. Äfven det vigtiga förslaget om uppskof i riksdåg företedde redaktionsbristfälligheter, hvilke af åtskilliga bondeståndets ledamöter åberopades för det afslag, hvarom majoriteten i detta stånd förenade sig och hvarigenom detta särdeles nyttiga förslag blef om intet. Det vore i högsta grad önskligt, om de, som ha allvar med något reformförslag i en eller annan riktning, ville, medan tid är och då ändring ännu kan ske, se till att detta blir affattadt i en form, som icke lägger hinder i vägen för dess antagande eller åtminstone ger välkomna svepskäl åt dem, som gerna vilja bekämpa hvarje äfven det minsta framåtskridande.