sterierna af det sköna och höga (konst och vetenskap) och sedan gå ut i verlden och meddela andra den vishet man lärt, det goda man funnit.; Hvartill Ernst Ludvig tillfogar inom parentes: Sädan bör, enligt mll Bremer, qvinnans sjelfbestämmelse vara, lika så väl och med samma rätt som mannens. Naturens bok (dermed har, enligt Ernst Ludvigs åsigt, vetenskapen intet att skåffa!) synes numera för denna förf. vara en tillsluten skrift.n Men qvinnans rättighet till andlig utveckling beror, för det andra, helt naturligen på hennes förmåga dertill. .. Ernst Ludvig har inga höga tankar om denna förmåga; han resonnerar så här: Förnekar då ml! Bremer att Gud, godhetens och kärlekens ursprung, gifvit från naturens början en olika verkningskrets åt de varelser, dem han kallat till lifvet? Han gaf åt mannen — vi tala nu icke om undantagen (om dem talar Ernst Ludvig hellre, när det gäller qvinnorna, såsom exemplen af fru Lenngren och Jenny Lind utvisa) — kraften, sjelfständigheten, modet, den fysiska styrkan och själens öfverlägsenhet — skarpsinne, ihärdighet, tanke; han gaf åt qvinnan mildheten, ljufheten, behaget, känslan — och på flera andra ställen föres samma språk, hvarjemte Ernst Ludvig icke etvetydigt låter förstå, att ännu för oss i 19:de seklet skola gälla de mosaiska lagbestämningarne om qv! nans underdånighet under mannen! ktoHr Ernst Ludvig är helt säkert kanske till toritet i fråga om skönlitteraturen, FFE.-a z an konst; deroch med äfven i fråga om ann erat Big. uti har han ju så väl dokumen E: innan, af hennes styrka Dn uppfattning la svaghet skarpsinne, hvien . lar förmodligen för arsle EN som för alla. dessa sbögt .beprisace man, vilka ola hans tankar om nödvändigheten att ropa mot ;de förskräckliga emancipationsiderna, å mångsidig erfarenbet och djup menniskokännedom. Men det gifves också, till och med .inom vårt eget land, andra auktoriteter, och vi bedja om tillåtelse att här få afskrifva vissa stycken af biskop Agardhs yttrande anI gående qvinnans natur och anlag. (Forts.