Aftonbladet – 12 december 1856, sida 1

biand annat rakitager, att när det vid förra riksdagen af konstitutionsutskottet frarnstö dås, endast en af Adelns ledamöter i utsk tet, hr G. Stjerngranst, derömpot anmält reservation, och att det af tre riksstånd då antogs. Det kan nemiigen icke bertridas, såsom könstitutionsutst otist ock anmärkt, att grunclagens stad qvarstår från häliet framför de i förevarande hänseende tider, då aden inom Bamandra medborgareklasser innebade flera företräden och rättighetör, och då åtskilliga riksdagsärenden ej evs lgo under samtliga riksstindens kompetens; men dess förhålsanden hafva småningom undergått vär sentliga fö ingar, så att likhet i rättigheter de särskilta riksstånden emellan allt mera gjort gig gällande så väl inom som utom representationen. Det ifrågavarande prerogativet står således i uppenbar strid mot vår sembällsförfdttning i dess nuvaratdde utbildning. Erferenheten har också visat icke blott att det understusdom varit -mycktet svårt om icke ormöjligt för adelns egna elektorer att, med izskttagande afden i riddarbusordningen sta lgade nummerrang, äfven med samvetsgrannt sikande efter en framstående förmäga, finna lämpliga ordförande, hvarföre den konstlade utväg ej sällan använder, att ledamöter af adeln, med ett lägre nummer entigt matrikeln, på grund af iullmakt uttaga pollett för ett högre nummor, för att i viss mån undanrödja denna svårighet, äfvensom det ej sällan inträffat, att brr el-ktorer sett sig nödsakade att från utskotten helt och hället utesluta skickliga ledamöter msd högre nummer endäst derföre att dessa antingen icke velatåtaga sig ordförandeplatsen eller icke ansetts dertll passande, ehuru do kunnat väl försvara sin plats såsora ledamöter. De olägenheter, som hirflyta från de täta ombytena af ordförande, i synnerhet påutskovtsafdelningarne, hvilka raed nu gäll nde ordning inträffa under den senare hälften af riksdagen, då vannän den ena än den andra ledamoten ar adeln lemnar riksdagen, äro likaledes väl bekanta och utgöra grundade sköl för den föreslagna förändringen. Således synes det alldeles otvifvelsaktigt att för de gemensamma ärendenas gång det skulle medföra högst fördelaktiga följder, om utskotten och representstioneas öfriga delegationer finge inom sig välja ordförande, dertill de i sådant fall säkert med sitt val skulle falla på den skickligaste och i detta hänseende visst icke be någon prejudice mot ridderskapet och adeln, der någon öfvervägande skicklighet för p!at bland ledamöter af detta stånd funnes att tillgå, kvsrpå exemplen äro nära ullhands i do flerfaldiga kommunala och andra styrelser, der sjelfskrifvenheten icke grundog rätt till frörosta platsen, utan är fritt. SAG E-ter vår tanke skulle fördenskull ridderskapet och adeln, genom antagande af det hvilande förslaget till ändring i 39 g riksdabzsordningen, icke blott lemna en gärd åt rättvisan och det allmännas billiga anspråk, utan äfven göra en tjenst åt ståndet sjelft och dess elektorer, som derefter kunde vara vida mindre, än nu är fallet, inskränkta i sitt val af ledamöter i utskotten. BREES Ett förslag, som vid 1851 års riksdag antogs af alla fyra rikesstånden, men derå konungen då vägrade sin sanktion, är den ånyo föreslagna ändring af 52 regeringsformen och 24 6 riksdagsordningen angående bondeståndets rättighet at, i likhet med de andra riksstånden, tillsätta sin sekreterare. x0Motiverna för förnyandet af detta förslag äro så i ögdnen fallande, att de icke torde behöfva närmare utvecklas, enär bondestå det, hvilket i andra afseenden inträdt utilik förhållanden med de öfriga riksstånden, måste? anses ega de mest rättmätiga anspråk att äfven uti ifrågavarande omständighet få åtnjuta saråma rätt som sina medstånd. Visserligen omtalades det tämmeligen allmänt vid 1851 års riksdag, att då bland andra numera landtmarskalken grefve Ilamilton och sedermera statsrådet friherre C. O. Palmstjerna m. fl. af samma parti förordade förslaget och ridderskapet och adeln då lemnade sitt bifall dertil, meningen dermed var endast den machiavelistiska att sätta konungen i tillfälleatt nå802 gång säga nej till ett af ständerna i Jiberal anda framlagdt förslag, — man hade då ännu i bittert minne, huröledes konuögen ett par riksdagar förut vågat, i trots af ridderskapets och adelns protest, säga ja till rikets ständers beslut om den lika arfsrätten — äfven som man under diskussionen på riddarhuset lät förstå att ridderskapet och adeln borde anse sig stå i förbindelse hos bondeståndet i anseende till dess ett par dagar förut gifna afslag å den frisinnade kongl. propositionen om ståndsrepresentationens afskaffande. Men hvarken vilja vi sätta tro till elaka tungor, ej heller föreställa oss, att dylika beräkningar — om de än kunnst göra sig gällande vid en riksdag då partierna mer än vanligt stodo i harnesk mot bvarandra och då de konservaiiva behöfde och kunde hoppas denna förs mnenta :kraftyttring från konungamaktens sila — skulle fortfarande kunna göra sig gälande vid innevarande riksdag, då åtminstone vitintills en försonlig och endrägtig anda yckes råda mellan riksstånden, och konungen ynes sjelf hafva insett, att både hans ära och ans makt fordra ett helt annat stöd, än det, om kan hämtas från reaktionen. å Tvertom hoppas vi, att majoriteten äf ridlerskapet och adeln vid innevarande riksdag, r synpunkten af både rättvisa och granlaenhet mot ett sktadt medstånd, med upprikig mening lewnar sin röst åt det ifrågavaände förslaget, och att detsamma, af rikets tänder framburet till konungen, under nu örändrade oroständigheter, jemväl vinner miisterens och konungens bifall — en förutättning, hvilken äfven Öppet ytirades af kontitutionsutskottet då förslaget vid förra riksagen väcktes, och då mången önskade att kjuta det undan; under föregifvande, att dess