Om förlusten af ett dylikt meddeladt tillstånd handlar endast lagens 534 8, hvilken lyder som följer: De uti 1 af denva lag omnämde yrkesidkare kunna af behörig domare dömas förlustiga rättigheten till sitt yrkes bedrifvande: 1) om utöfningen af deras borgerliga hedersrättigheter bifvit dem för närvarande förbjuden, 2) for en medelst pressen begången förbrytelse för första gången, eller om för en sådan förseelse, inom en tidrymd af 5 år, för andra gången dom blifvit afkunnad. Deremot måste förlusten af rätten till yrkets bedrifvande ådömas: 1) om förlusten af den medborgerliga äran blifvit genom dom faststäld, 2) om inom en tidrymd at 5 är, för en genom pressen begången förbrytelse för andra gången, eller för en sädan förseelse eller förbrytelse för tredje gången, dom blifvit afkunnad Lagen har således, såsom man ser, uttalat en ganska skarp skilnad uti maktutöfningen. Den förvaltande myndigheten kan bevilja tillståndsbref, men endast den behörige domaren kan indraga desamma. Regeringen deremot åberopar allmänna näringsstadgan af den 17 Januari 1855 och tillvällar sig rätten att, på grund af denna stadga, sjelf och utan laga dom indraga meddelade tillståndsbref. Hvilken makt denna olagligt tillämpade stadga förlänar regeringen, bevisar 8 a af densamma, som är af följande innehåll: Privilegier, approbationer och bekräftelser kunna återtagas af förvaltningsmyndigheteraa om oriktigheten af de underrättelser, på grund af hvilka desamma blifvit meddelade, lägges i dagen, eller om innehafvarens görande eller låtande tydligt utvisar frånvaron af de erforderliga egenskaper, som blifvit förutsatta vid meddelandet af privilegierna, 0. s. Vv. Att denna paragraf i banden på en frihetsfiendtlig administrator hänvisar till en hel arsenal af preventivåtgärder, som måste i grund tillintetgöra hvarje pressens rörelse, om den än är aldrig så moderat, ligger i öppen dag. Erfarenheten har visat, att återtägandet af meddelade tillståndsbref hotar hvarje blad; som blifvit besvärligt för regeringen. 1 talrika fall har hotelsen blifvit verkstäld) och regeringen har bragt det derhäni att uti hela provinser, såsom i Schlesien och Preussen, icke ett enda oppositionsblad numera existerar, så att Napoleon I:s dekret, att uti hvarje departement endast en tidning skulle få utkomma, under prefektens uppsigt, har derstädes blifvit faktiskt förverkligadt. Förgäfves hafva våra konservativa kamrar, innan de genom 1855 års val blifvit alldeles ministeriella, upprepade gånger protesterat mot den administrationens usurpation, som innefattas uti tillståndsbrefvens indragande. Regeringen lät dock icke vilseleda sig. Den terroriserade pressen samt lät elå förläggare och boktryckare i fjettrar genom tillämpning af den slugt organiserade sjelfcensuren. Särdeles verksam på pressfrågans område har städse br von Manteuffel visat sig, och i ingen sfer af sin verksamhet har han haft så lysande framgång, som i denna. Ministerpresidenten bar städse visat stor förkärlek för pressens öfvervakande och afväpning. Då han utbytte inrikesministeren med utrikesportföljen och presidentskapet i ministerrådet, måste pressens kontroll och ledning genom polisen följa honom till denna post. Hand i hand med honom gick hans förtrogne och faktotum, hr Quehl, f. d. chef för centralpressbyrån, nu preussisk generalkonsul i Köpenhamn. Jemte tillståndsbrefvens indragning hafva polisens beslagsåtgärder, med och utan uppmaning dertill af den under ministerens direkta inflytande stående statssyndikus, betydligt bidragit att förqväfva pressens fria lif. En af regeringens agenter yitrade en gång offentligt i kammaren, att dessa konfiskationer icke blott voro medel till utförande af den lagenliga domsto!sbehandlingen (det enda de lagligen kunna vara), utan äfven ett ändamål i och för sig sjelfva. Polisen konfiskerar bladen, om deras fällande blott ligger inom möjlighetens gräns. Det har äfven mångfaldiga gånger förekommit, att i de fall, då anklagelsesenaten föreskrifvit beslagsåtgärdens upphäfvande, likväl två till tre veckor förflutit, innan den faktiska frigifningsåtgärden blifvit af polisen verkstäld. Det förr på tidningarne så skadligt verkande postförbudet, hvars följder ännu fortfara, emedan de tidningar, som blifvit träffade deraf, till större delen icke hämtat sig efter det tillfogade slaget, har upphört efter utfärdandet af postlagen af den 5 Januari 1852. Förträffliga tjenster gör polisen genom förvisandet af oppositionella redaktörer. Contitutionelle Zeitung blef bokstafligen dödad derigenom att man förvisade den ene efter den andre af dess redaktörer. En mycket tryckande boja för pressen är den genom lagen af den 2 Juni 1852 införda stämpelskatten, hvilken påföres bladen: efter tumstockens vittnesbörd om deras qvadratyta. Den är likaledes en uppfinning af ofvannämle hr Quebl. Här är icke rätta stället att ngå uti en granskning af denna skatts förlerfiighet, hvarvid man såsom grund för skatens bestämmande valt det föremål, som medör största kostnaden vid detta slags industrir öretag, nemligen papperet, och följaktligen räffar den del af tidningen (annonsafdelninNEVER ar BTR 04 DE BS TIORISNAE EAT trädet i denna boning och vid betraktandet af all den trefnad, som kan blifva arbetaren till