man vanugen fransrige, ehura der 1 landet icke 1 detta afseende förnimmes klagan, utan tvärtom belåtenhet, och man påstår att det isynnerhet varit efter den stora revolutionen som jordafsöndringarne tilltagit: Detta vore ett fullkomligt misstag. Jordafsöndringarne voro i Frankrike allmänna långt före revolutionen och hafva blifvit framkallade icke af någon samhällets yttre skakning, utan af sakernas inre tvång. I medeltiden, då jordegendomen var fördelad på få händer, sträckte sig godsherrens rätt öfver bonden ända till dennes hustru. : Med feodalväldets försvinnande blefvo bönderna efter hand sjelfegande jordbrukare, och följden häraf blef att jorden delades i mångasmå portioner. Nu klagade man att jorden styckades, och det var naturligtvis aristokratien som klagade. Redan Turgot anmärkte tjugo år för revolutionen, att jorden styckades till den grad, att hvad som kunde vara tillräckligt för en delades emellan fem eller sex och att de mindre jordegarne ej kunde lifnära sig af jordens alster. Några år senare yttrade Necker att jordafsöndringarne i Frankrike alltjemt tilltogo och att der funnos en oändlig mängd af små jordegare. Enligt Tocqueville uppgick i Frankrike före revolutionen jordegarnes antal till hälften eller tvåtredjedelar af det nuvarande, ett märkligt förhållande om man toge i betraktande den tillökning i folkmängden som sedermera egt rum. Ofta klagade man före revolåtion, öfver bondens, såsom det hette en passion, att vilja blifva jordegare! och hans benägenhet att använda alla: sina besparingar att köpa jord. I Sverge, der bonden aldrig varit underkastad något feodalvälde, funnes icke något slags skäl att neka honom den frihet som tillkomme andra näringsidkare. FTalaren vidrörde det fördelaktiga inflytandetaf en lagstiftning, som medgifver hvarje medborgare att med full eganderätt besitta äfven den obetydligaste jordlott; medvetandet af att ega blott en aldrig så ringa del af den jord vi bebo skänker ett visst oberoende och bidrager att mäktigt höja fosterlandskärleken. Det vore derföre önskvärdt att jordegarnes antal i vårt land blefve allt större och större. . Under det man å ena sidan lemnar frihet åt: den som vill sammanlägga och i en hand förena flere små jordlotter, måste man å den andra sidan lemna frihet åt den, som vill afsöndra sådana. I detta hänseende, liksom i andra, är den fria konkurrensen det helsosammaste. . Om: man för öfrigt i lagstiftningen uppstälde hvilka hinder som helst mot jordafsöndringar, så komme de i allt fall att i strid med lagen ega rum; till den grad äro de naturhga. Man skulle således blott föranleda en mängd rättegångar, hvilka ofta komme att sluta dermed att den, som i åråtal på god tro besutit en ringa jordlott och deraf haft sin bergning, oförskyldt blefve derifrån bortjagad och beröfvad medlet till sin bergning. Om man erkände frihetsgrundsatsen i handel och näringar, måste man jemväl i fråga om jordafsöndring hylla samma grundsats. Häruti instämde hrr Muren, Wallenberg och flera af ståndets öfriga ledamöter. Hr Hasselroth hade varit betänkt på en motion i samma syftning som hr Thomåes, men hade låtit den falla och. inskränkte sig till att instämma i hr Thomåes förslag. Talaren ansåg det vara af synnerlig vigt att frågan om hemmansklyfning och jordafsöndring icke förekomme: till behandling på något rum der fri yttranderätt eger rum utan:att man begagnar tillfället att nedlägga sin protest mot 1853 års författning, som vore till sin grund rättsvidrig och till sina föjder olycksbringande. . Den innehölle många skadliga inskränkningar i den för vårt land särdeles nyttiga hemmansklyfningen och jordafsöndringen och vore så uppenbart stridande mot allmän civillag, att vissa delar deraf icke varit eller ens kunnat blifva rätt tillämpade, hvilket tala:en genom anförda exempel ådagalade. Det fölle inom gränsen för det barnsliga, att icke säga det löjliga, att, på sätt i berörde författning egt rum, göra vanmäktiga försök till inskränkning i jordegarens rätt att öfver sin egendom förfoga. Hvad man vunne genom dylika författningar, icke vore det aktning och lydnad för lag. Hr Ekholm köände de fördomar, som i denna fråga inrotat sig inom de öfriga riksstånden. Det vore bekant, huru mycket besvär man i vårt land underkastat sig för att uppresa hinder mot hemmansklyfning och sätta den mindre bemedlade ur stånd att förvärfva sig ett jordstycke. En alldeles motsatt grundsats gjorde sig gällande i äldre tider, då man genom åkerlagar sökte inskränka rättigheten att i en hand förena allt för stor del af jorden. Nu funnes ingenting som hindrade en person att genom köp förvärfva ett helt landskap, men nu hade man satt skrankor mot möjligheten för den fattige att i en jordlapp nedlägga sina små besparingar. Den erfarenhet, som redan vunnits i vårt land, hade visat skadligheten af att inskränka friheten att förvärfva jord. 1853 års författning vore tillkommen i en olycklig stund; den hade redan vid senaste riksdag varit föremål. för konstitutionsutskottets uppmärksamhet, och det vore med glädje och tillfredställelse talaren: erfarit att densamma nu så väl i detta som bondeståndet väckt allmänt missnöje. Det kunde icke vara annat än välgörande för fäderneslandet att hafva en besuten jordegande medborgareklass i stället att, såsom nu, se proletärklassen ökas, hvilket utgjorde ett sorgligt tidens tecken och förr eller senare, om det fortfore, skulle leda till samhällets upplösning. Hr Fahlhem instämde i hr Thomåes motion och föregående talares yttranden och ville upplysa, att i Dalarne, der det funnessextiofjerdedels och än minr dre hemmantal, på hvilka större delen af folket bodde och hade sin bergning, 1853 års författning visat sig vara alldeles omöjlig att tillämpa med mindre halfva befolkningen skulle nödgas lemna sina hem; hvarom ock landshöfdingen funnit sig föranlåten att hos K. M:t göra anmälan. Att för öfrigt några menliga följder icke vore att befara af en mera utsträckt hemmansklyfning och jordafsöndring, derpå hade man ett lefvande bevis just i Dalarnes befolkning, som, efter hvad kändt vore, bergade sig väl på små jordlappar med oftast ganska knappa tillgångar. Hr Rudling förenade sig i de anmärkningar, som blifvit gjorda emot 1853 års författning, och ville blott tillägga att om det förhölle sig så som hr Hasselroth uppgifvit eller att domare i allmänhet ej finna sig af det deruti intagna förbud oförhindrade att meddela lagfart och inteckning i hemmandelar som äro mindre än författningen tillåter, detta vore ett i hög grad betänkligt förhållande, som borde undanrödjas. Hr Danielson hade varit vittne till de stora olägenheter 1853 års författning medfört. Man behöfde gå till andra länder för att hemta bevis på fördelarne deraf att äfven den mindre bemedlade böra rätt att förvärfva jord; talaren hade sjelf gjort den iakttagelsen; att bland arbetare, som sjelfve ega ett jordstycke, de flesta vanligen berga sig bättre än de, som icke äro jordegare. Hr Wahlström förenade sig med de ledamöter, som understödt motionen, och ville endast fästa lagutskottets uppmärksamhet derå, att de af fastighetsegare valde representanter vid detta riksmöte, så i detta stånd som bondeståndet, samtlige yttrat sig för större frihet i hemmansklyfning och jordafsöadring, med ett enda undantag inom sistnämde stånd. Hr Gahn delade motionärens åsigter om nyttan af större frihet att klyfva hemman och afsönära jord, i synnerhet i landets mera skogrika provinser, der i skogarne finnas små odlingslägevheter, som å DTE ende till deras aflägsna belägenhet. icke ka igen kunna af jordegaren sjelf wppodlas, men a pr stor han eger frihet att afyttra dem, skulle blifva.atstor p g en ansåg landet nytta för mindre hushåll. Talar ide af hr Thoskola betydligt vinna genom antagan måes ifrågavarande motion. ig Motionen remitterades härefter Gill lagutskottet, PSOE nAGENS PLENA.