ser vore både afgifna och af revisorerna granskade, samt oförtöfvadt komma att af trycket utgifvas. Denna underrättelse står verkligen i en högst märkvärdig kontrast till konungens befallningshafvandes egen förklaring i dess summariska redogörelse, hvaruti han säger, att den genom en viss tillfällighet afbrutna revisionen, ehuru sedermera fortsatt, ännu icke är afslutad. Visserligen är denna redogörelse daterad den 16 Maj 1856, ehuru den icke till tidningsredaktionerna aflemnades för att åtfölja tidningarne förr än i medio af November; men huru kunde vi väl föreställa oss, att konungens befallningshafvande skulle låta denna summariska redogörelse utgå isolerad, när den specifika redogörelsen vore så shart att förvänta, som nu synes vara händelsen, utan att han derom upplyste allmänheten genom en kort förklaring i det tidningsnummer hvarmed den summariska redogörelsen följde? Hade vi på ett eller annat sätt fått någon aldrig så liten kännedom härom, så hade hela vår första, så mycket klandrade artikel för visso uteblifvit, och troligen ingen granskning företagits förr än den specifika redogörelsen utkommit. Det var lätt för hr major Echstedt och öfrige ledamöter af beredningsutskottet, som kände detta förhållande, att bilda sig ett riktigt föreställningssätt om saken, men det är derföre icke rätt af honom eller andra, att fälla ett obefogadt omdöme om oss, derföre att vi, utan aning om den skedda revisionen, ja till och med missledda i detta afseende just utaf. sjelfva redogörelsen, annorlunda bedömt förhållandena. Vi anhålla att man måtte lägga noga märke till denna omständighet. Hvad slutligen angår beredningsutskottets utlå tande rörande de under konungens befallningshafvandes vård stående reserverade medlen, att nemligen detta reserverande vore på en gång både onitänksamt och fullt behörigt, enär i konungens befallningshafvandes allmänna uppmaning den 24 Dec, 1851 förklaras att de bidrag, som till de behöfvandes understöd blifva till länsstyrelsen insända, skola för ändamålet användas, i synnerhet och så vidt sig göra låter genom att åt dem bereda arbetsförtjenst i hemorten, hvarmedelst utvandringar och bettlande äfven böra kunna förekommasp, så beklaga vi att dessa ord ingalunda öfvertyga oss om konungens befallningshafvandes berättigande att fortfarande besörja medlens förvaltning, utan tro vi fortfarande att detta tillkommer sockennämderna, efter sockenstämmornas föreskrift. Konungens befallningsbafvandes rätt att Hafva högsta tillsynen deröfver, att medlen användas på bästa sätt, rubbas härigenom icke en hårsmån. Emellertid upplystes vid förhöret att de reserverade medlen dels innestodo i provincialbanken, dels och till största delen voro utlänade mot säkerheter, dem resisorerna granskat och funnit nöjaktiga, och hvilka nu blifvit deponerade i ränteriet.