gorna, för att simmande uppnå båten, hvilket äfven lyckades, men nu funnos der inga åror. Han försökte nu att med en lösbruten toft arbeta sig upp till oss, men förgäfves. Båten försvann snart ur vår åsyn. Emellertid sjönk fartyget desto mer, och derunder lossgjordes lyckligt styrbordsbåten, hvari femton personer räddades, nemligen af passagerare: bokhållaren A. B. Almroth, styrmannen Björkbom, Ca rin Jönsdotter med dess son Olof Pehrsson, matrcserna Emanuel Ericsson, Olof Wide och Gustaf Johansson. Af besättningen: restauratrisen mll Dablgren med 4 biträden, lotsen Nyström samt matroserna Erik Andersson och Wilhelm Johansson. Förste styrmannen hade den sinnesnärvaron att tillkasta oss fraktsedlarne och fraktboken. En maskinist Levin tillkastade oss några klädespersedlar. Vi begåfvo oss påväg till den !V, mil aflägsna Gran, en obebodd holme af cirka en fjerdedels mils omkrets, utan annan vegetation än några buskar samt ett och annat träd. — Kaptenen qvarstod vid styret, ehuru hela aktern låg under vattnet. En våg slungade honom dock slutligen derifrån i hafvet. Straxt derpå sjönk hela fartyget på cirka 30 famnars djup, med sin till Sundsvall destinerade, högst dyrbara laddning; knapt 3 timmars väg från nämde stad. De qvarvarande af passagerare och besättning, 16 till antalet, funno efter en kort kamp sin graf i vågorna, och vi nödgades åse det utan att kunna berga någon, emedan vi redan voro för långt aflägsnade, och de oupphörligt instörtande vågorna hvarje ögonblick hotade att sänka den knapt 6 tum öfver vattenytan flytande båten. Ej fullt 15 minuter hade förflutit sedan fartyget första gången törnade tills det försvann i djupet, och vi befunno oss ensamme, med misströstan kämpande för lifvet mot det stormande hafvet. Vi uppnådde dock lyckligt Gran, efter 2 timmars ansträngningar, uthungrade och genomvåta i den 18 grader stränga kölden.Af en lycklig tillfällighet hade en passagerare vid utskyndandet ur hytten stoppat på sig ett etui med några tändstickor, och vi hade troligen denna omständighet, näst Guds hjelp, att tacka, det vi ej allesammans ihjelfröso. Vi lyckades uppgöra eld, och sedan vi dervid något äterhemtat oss, afsändes 4 man med båten kl. 12 på måndagsmiddagen, för att söka hjelp frått land, beläget på cirka 1 och tre fjerdedels mils afstånd. Vi afhörde ej båten den dagen, och hela natten tillbragtes i pinsam väntan. Vi tänkte att båten möjligen förolyckats, och vi motsågo med fasa hungersdöden. Men kl. 10 påföljande dag fingo vi 3:ne båtar i sigte, hvilka af hr inspektor Swartz på Gnarp blifvit utrustäde med mat och kläder m. m. Vi fattade ånyo mod, men stormen, som nu blåste från land, var så stark, att vi ej kunde begifva öss af från holmeh förr än på torsdagsmorgonen : den: 27 Nov:, och vi landstego middagstiden vid Gnarps masugn, der vi alla af hr inspektor Swartz på det hjertligaste emottogos och med den största gästfrihet bemöttes. dns. begagnar sig af detta tillfälle att på egna och öfrige olyckskamraters vägnar offentligt betyga sin varma tacksamhet för den af hr inspektor Swartz bevisade, verkligen öma omvårdnad under den tid virder qvardröjde. Vi kunna ty värrej gifva honom hågön annan ersättöing, men jag -är öfvertygad att han skall finna sin belöning i känslan af att veta, det de skeppsbrutne alltid i tacksamt minne skola bevara hans bevisade tjenster. Vid ankomsten till Gnarp återfunno vi liket efter den modige eldaren Bergholm. Han hade funnits på tisdagen ibjelfrusen i skogen en fjerdedels mil från stället der båten uppkastats, med ena benet afbrutet. Det tyckes som om han sökt komma till någon mensklig boning, för att möjligen kunna lemna oss någon hjelp, men i mörkret fallit omkull och afbrutit benet. Af spåren syntes som han släpat sig ett stycke, men, troligen öfvermannad af smärtan, nedlagt sig och frusit till döds. Han hade förtjent ett bättre öde. Till slut önskade ins. få fästa vederbörandes uppmärksamhet på den stora brist af räddningsmedel för passagerare, som förefinnes på de fleste af våra ångbåtar. Å de större af dem finnas visserligen 2 små båtar samt två (2) lifräddningsbojar. Kunde ej vederbörande ångbåtsrederier tillförbindas att åtminstone ha 20 lifräddningsbojar och flera båtar. Dessa bojar äro af så ringa kostnad, att det ej borde falla sig för dyrt. Inträffade en ny olycka, sådan som den nyss beskrifna, så skulle, åtminstone sominårtiden, minst en person kunna rädda sig på hvarje boj, och denna tid vore sådara räddningsmedel bäst behöfliga, då ångbåtarne denna tid: ofta föra hundradetals passagerare. En annan sak af ej ringa värde för sjöfarten här i dessa nordliga farvatten önskade ins. påpeka. Det har länge varit en allmän önskan, att en fyr skulle anbringas på Brämön vid inloppet till Sundsvall, och med den stora sjöfart som der bedrifves synes en sådan önskan vara ganska billig. Hade en sådan fyr nu funnits, skulle denna olycka troligen ej timat. — Ins. ville gerna hoppas, att rikets nu församlade ständer toge denna högst behöfliga sak i öfvervägande. Passagerare på Umeås sista resa. .— De anmärkningar, som af Wermlandsposten blifvit gjorda mot den af konungens befallningshafvande i Wermland afgifna summariska redovisning för de medel, som åren 1851—52 ingamlades till förmån för de af missväxt lidande socknarne i norra delen af provingen, bafva föranledt vermländska hus: bållningssällskapet att vid dess senaste sammankomst upptaga frågan och genom tvenne af revisorerna, som vid sammankomsten vorö närvarande, på till dem framstälda frågor 1åta upplysa sig att de i redovisningen upptagne medel blifvit af sockennämderne såsom mottagna erkända... Med anledning häraf innehbåller Wermlandsposten för den 6 Dscember följande förklaring: Vid hushållningssällskapets sammanträde den 28 i förra månaden gaf den af oss i n:r 94 af denna tidning anstälda granskning af konungens befallningshafvandes summariska redogörelse öfver de influina gåfvomedlen till de nödlidande i norra Wermland efter missväxten derstädes år 1851 anledning till en ovanlig åtgärd, den nemligep, att en af beredningsutskottets ledamöier, hr majoren och ridd. J. v. Echstedt, uppträdde med ett anförande, hvari han föreslog att få till revisorernes af samtliga räkenskaperna, hrr F. von Scheeles och G. Örns, besvarande framställa några för ämnets utredande vigtiga frågor, och att deras svar måtte få i protokollet intagas, hvilket naturligtvis bifölls: Af svaren upplystes då, hvad vi, lika litet som allmänheten, kunnat föreställa oss, nemligen att sockennämdernas redogörelGöta kazal.