Aftonbladet – 6 december 1856, sida 2

Han förklarade dervid sin öfvertygelse vara, att utan fruntimmernas deltagande kunde ingenting göras i verksam och verkligen välgörande fa.tigvård. Detta yttrande behagade naturligtvis mig väl, och behagade äfvenså församlingen, som applåderade. Ingen af de tyska herrarne väckte likväl ert så lifligt intresse genom sitt tal, som den unge dr Ernest Engel från Sachsen; han verkligen hänförde åhörarse; men det var emeden det gick en fläkt af snille, en låga at ungt, friskt lif genom hans tal, och att det uppbars af ett stort och klart medvetande om hvad som gör folkens sanna storhet och lycka. Det låg något nytt och slående i det sätt, hvarpå han framhöll menniskornas ekonomiska värde för staten. Och i det han utgick från den satsen, att intet land eger ett kapital af större värde än det, som representeras af dess inbyggare, deras arbetskraft, intelligens m. m. fordrade han såsom oeftergifliga vilkor för att detta skulle kunna göra sig gällande! frihet för tanken, för arbetet, för handeln, för associationsrörelsen. Starka handklappningar afbröto här talaren och förnyades tredubbelt vid slutorden: Friheten är den grundprincip, hvarifrån de särskilta medlen att förböja menniskans moraliska och intelektuelia värde måste utgå, likasom grenarne af trädets stam. Planteren trädet, mina herrar, grensrne skola ej fela. i Uppfriskande var äfven den unge mannens erkäntiande af de brister i hans lands lagar och förvaltning, som ännu hämmade dess fria utveckling. Han hade väl förstått, att man kom till denna kongress i annat ä: damål, ör att hålla trovtal hvar och en för sitt la rike, och att alla här egde ett högre f nesland, inför hvilket de måste aflägga räkning. Mensklighetens domstol fordrar framför allt sanning.