Aftonbladet – 6 december 1856, sida 1

folk! Först då framträdde i dagen den i djupet tyst verkande idån. Först rot, stam, grenar: och blad; så blomman, solens skötebarn. Men åter till: kongressen. Du ser der representanter från de flesta Europae folk och äfven från andra verldsdelar; några komna från de mest motsatta delar af jorden, från den eviga vinterns och den eviga sommarens bem. Samma idå, samma kärlek förenar här män från Skandinavien och män från Brasilien och Algerien. En del af de här församlade är delegerade af sina folks styrelser, andra af enskilta sällskaper och föreningar; en del ha kommit för egen del, dragna af kärlek och lust till kongressens föremål, liksom den, tom skrifver dessa rader. Hon hade kommit för att värma hjerta och tanke vid dess tanke och vid de utsigter den skulle öppna. för framtida arbete och skörd. Hon hade länge väntat och tyst fordrat af vetenskapen, att den en dag skulle uppenbart: träda i kristendomens tjenst och .åtaga sig den teoretiska lösningen af de frågor, som trycka Europas folk och hota dess framtid; frågorna om motandet af pauperismen, och medlen att bannlysa från jorden, omicke fattigdomen (ty det är omöjligt), åtminstone eländet, och dermed äfven upptaga socialismens sanning, utrota dess osanning, upprycka dess ogräs och låta dess villor försvinna för en högre verklighet. Den dagen hade nu kommit, och hon kom att helsa dess morgonrodnad. Många välgörenhetens verldsbekante veteraner hade koromit i samma ändamål och svarade vid uppropet af deras välbekanta namn. På sina kryckor, i et tillstånd af stor svaghet, bar J. Tvining skyndat öfver sundet, för att här få åskåda utförandet af den id, hvars upphofsman han är, och för hvilken han lefvat och lefver: inrättandet af permanenta muser, folklifvetsbehof, framställande på en