Aftonbladet – 5 december 1856, sida 3

hvaje medel, som kan mildra de förluster7den orsa kar; men huru hos oss, der den lyckligtvis ännu här en Högst inskränkt utbredning, en person, som enlig Aftonbladets uppgift är läkare, kan ega nog litet om: döme för ett på fullt allvar förorda en sådan åtgärd förstå vi ej. Vi hoppas det författaren medgifver, att om ymp: ningen skall visa något allmänt gagn som skydds medel mot smittan, måste den anställas på alla Sverges nötkreatur, emedan den annars alltid skullt mer skada än gagna, då genom sjukdomens allmän. nare förekommande faran för smitta blefve vida stör re. Att man genom ympningen framkallar en med luagsjuka analog. sjukdom, kan väl ej nekas, då de är just deri som ympningens skyddande kraf har sin orsak. Äfven antaget att förlusten vid ymp: ningen endast skulle uppgå till hälften af den franska komitens uppgift eller blott till 2 4, göl detta på Sverges 3,000,000 ) nötkreatur en förlust af 60,000 djur, hvilka vi minst kunna antaga hafva ett värde af 6,000,000 rdr riksm., den kostnad oräknad, som sjelfva ympniogen och djurens noggrannare skötsel under denna tid erfordra. Denna förlust, sammanlagd med djurens afmagring och sining jemte fruktan att ympningen skulle medföra ännu större förluster än vi antagit, skulle säkerligen afhålla hvarje tänkande jordbrukare att förr än i högsta nödfall, då sjukdomen redan börjat visa sig antingen i närmaste trakten eller i hans egen ladugård, tillgripa detta medel. Då ympningen åtminstöne till en början ej gerna kan anförtros åt andra än djurläkare, skulle desse derigenom otvifvelaktigt se sina inkomster ökade; och orsaken hvarföre vi det oaktadt afråda ympningen kan således ej härflyta från vinstbegär, utan deraf att vi, som bäs. inse hvilken omätlig skada derigenom skulle kunna tillfogas hela landet, ej vilja belasta oss med förebråelsen att hafva medverkat dertill. Om man betänker de kostnader, som ympningen direkt och indirekt orsakar, skall hvar och en inse att förlusten af några smittade och misstänkta djurs nedslagtande är vida mindre, än den, som skulle uppkomma genom en sådan tärande kräftas inympning på svenska jordbruket. Författaren har äfven yttrat sig om botning af de angripna djuren, men då den stora faran för smitta kan inses af det faktum, att engelska djur, i somras införda till Vestergötland och Småland, först nyligen visat sjukdomen, behöfva vi knappast yttra oss deremot, emedan om äfven 90 proc. skulle kunna återställas, vi ej tro att jordbrukaren skulle vilja löpa fara att förlora hvart tionde djur. Skulle nu, som tit. tyckes önska, botning försökas hos de djur, som, genom en oförlåtlig obetänksamhet (vi begagna den lindrigaste benämning vi kunna fiona) införde från smittade orter, i Vestergötland och Småland spridt sjukdomen, så blefve följden deraf endast den, att farsoten, under den tid dessa kureringsförsök varade, spridde sig till allt större och större område; hvarigenom vi slutligen blefvo tvungna att tillgripa den af tit. så varmt förordade ympningen, som ett medel att mildra detta plågoris för landet — och detta vore väl ej önskligt. — Den allmänna erfarenheten är att djur, som genomgått sjukdomen, derunder förfärligt afmagrat och endast med svårighet återvunnit hullet, hvarföre engelsmännen, hvilka allmänt erkännas som de mest praktiska jordbrukare, så snart sjukdomen yttrar sig hos ett djur, sända det till närmaste afsättningsort och försälja det till slagt,innan djuret förlorat sitt hull och dermed värdet. Erfarenheten har lärt dem, att detta är vida klokare än att vidtaga en lång, svår och äfventyrlig kur, efter hvilken, i bästa fall, det till lifvet räddade djuret hår föga värde. I anledning af hvad tit. för öfrigt nämner om djurläkaren Ekeberg, anse vi oss böra upplysa att alia de djur, som han botat, strax derefter nedslagtades, och att hos flertalet bland dessa svåra desorganisationer förefunnos i lungorna, hvilka fel bestämdt föranledt eftersjukdomar, om ej nedslagtningen mellankommit. Hr Ekebergs tillförlitlighet vinner i vår. omdöme ej genom ett prestbetyg, och det är ej heller riktigt pas.ande att åberopa hr Ekebergs erfarenhet mot den sammanstämmande rösten från hela det öfriga Europas veterinärer. Tit. talar äfven om lättsinnighet vid sändningen af en sjuk lunga från Österäng till Skara; men begriper då tit. ej att lungan skickades väl förvarad dit, och att vägningen endast vidtogs af öfverdirektören Norling för att gifva ett slående bevis på sjukdomens häftighet i den rapport, som afsändes öfver förhållandet. Veterinärläkare. ) Sverge egde år 1842 (enligt Forsell statistik 4:de uppl. sid 153) 1,701,307 nötkreatur, som han dock redan då anmärkte borde ökas med 10 å 15 4 för att de uppgifna siffertalen skulle förtjena förtroende. Med kännedom af sden fruktan allmogen bar att uppgifva rätta förhållandet med sina egendemars. afkastning, antalet af sin boskap o. s.v., är det alltför sannolikt att, vid den tid Forsell gjorde ofvanstående beräkning, antalet af landets Ta cke bh dl an kö TA RT SÖ ERNA — FARK Ar RS