segelleden löpande jernbana, transporteras till de vid Mälaren och Hjelmaren belägna städerna, för av vidare på Stockholm afyttras. Men som den ökade utsättningen äfven åstadkommer en lifligare affärsrörelse såväl emellan nämde upplagsorter, som på hufvudstaden, så uppstår ock en lifligare persontraik, och denna kommer alltid att för tidsbesparing begagna jernbanan. Dessutom torde kunna antagas, sit, då betydligaste delen af de födoämnen, som hufvudstaden dagligen behöfver, tillföras densamma på axel ifrån de i norr och nordvest närmast belägna orterne, denna tillförsel skulle på en jernbana alla tider af året fördelaktigt ske på flerdubbelt längre sfstånd än nu, eiler ända från det inre af Westmanland och norra Upland. Lägges härtill att under vintern, då seglationen på Mälaren är stängd, allmogen behöfver föryttra största delen äf sina landt mannavaror, så kan med skäl förmodas, att den äf: ven på längre afstånd hellre begagnar jernbanan för deras transport till Stockholm, i ändamål att der direkt till exportören försäljas, än till nedsatt pris afyttrar dem till mellanhand uti de närmast belägne städer, såvida transportafgiften på jernbanan bestämmes till måttligt belopp. Den förmodan, att trafiken å denna bana skulle blifva -obetydlig i följd af dess framdragande längs Mälaren, synes således sakna all grund, hvilket ock kan bestyrkas med exempel från andra länder, der jernbanor ofta följa längs 5egellederne, hvaribland må nämnas jernbanorna längs de kanaliserade Seine-, Loireoch Rhonefloderne i Frankrike, samt Rhen och Elben i Tyskland. Hvad särskilt Nerike beträffar, så synes det särdeles maktpåliggande att en stambana ledes öfver Örebro, emedan denna stad, såsom belägen vid vestra ändan af rikets lifligaste inre segelled och omgifven närmast af den fruktbaraste sädesort, samt på längre afstånd af rika bergslager, utgör en medelpunkt för högst betydlig rörelse; och derifrån kan en jernbana icke framdragas i för landet förmånligare riktning ån öfver Svartå till Hjulö, emedan den i det närmaste genomskär midien af den fruktbara Nerikesslätten. Om vestra stambanan lägges söder om Mälaren skall detta verka menligt på bergsrörelsen i Nerike, emedan transporten af tackjern till Wermland då måste ske genom en längre omväg öfver Hjulö, hvilken olägenhet endast skulle kunna förebyggas genom en 6!, mil lång jernbana från Nora öfver Svartelfven och förbi sjön Alqvittern till Kristinehamn, hvars anläggning, enligt den preliminärtndersökning komiten låtit verkställa, icke mötes af större svårigheter. Och då nämde bergslager äro i största behof af lättnad i transporten af den stora mängden der producerade jerneffekter, till de vesterut belägna orterna antingen öfver Örebro och Svartå eller öfver sjön Möckeln och Degerforss, så borde denna bana, såsom af en allmännare nytta, äfven bland statsbanorna upptagas, i hvilket fall den förut omnämde besparingen af. 6 mils jernvägsbygnad å vestra stambanan söder om Mälaren försvinner. I militäriskt hänseende är en stambana norr om Mälaren af ännu mera vigt, alldenstund den största möjliga truppstyrka hastigast kan på denna linie från de vestra provinserna samlas till försvar af de norr om och närmast Mälaren belägna provinser, hvilka för en fiende äro mest blottstälda och för honom vore förmånligast att ockupera, för att afskära förbindelsen emellan norra och södra delarne af riket, samt lättast att bibehåHa, emedan han vore skyddad af Mälaren mot våra truppers anfall från söder. Mot denna stambanas riktning har man äfven invändt att, då en del deraf eges af ett privat bolag, förvecklingar skulle uppstå i förvaltningen och transporternas reglering, hvarigenom stora olägenheter för trafiken kunde uppstå. Önskeligast vore visst, att staten inlöste, på ömsesidigt billiga vilkor, den del af jernbanan, nemligen emellan Köping och Svartå, som nu eges af bolaget; men om hinder härför möta, så torde väl de förvecklingar, som i afseende på rättigheter och skyldigheter möjligen komma att uppstå emellan staten och bolaget, lika väl hos oss kunna redas och regleras som i andra länder, der på längre bansträckningar ej sällan förekommer, att särskilta banafdelningar hafva särskilta egare. er betraktande af alla dessa förhållanden, och då en tillökning i väglängd emellan ändpunkterna af en så lång bana som emellan Stockholm och Göteborg icke kan anses af betydenhet i jemförelse med fördelarne af att den i militäriskt afseende är ändamålsenlig, och att den genomgår de produktivaste orter, samt berör de vigtigare punkterna för den inre rörelsen, hvarigenom en hastigare tillväxt i både personoch varutrafiken måste uppstå såväl emellan de inre orterna, som till banans ändpunkter, — och då anläggningskostnaden för norra banan, ehuru 3!, mil längre, likväl i följd af en gynsammare terräng med 1,400,060 rdr rmt understiger anläggningskostnaden för den södra och kortare, så finner komitån för sin del gagneligast för det allmänna att vestra stambanan ledes norr om Mälaren öfver Köping, Örebro och Svartå till Hjulö, eller i den riktning komiten här ofvan uppgifvit och föreslagit.