södra. Vi göra början med anförandet af komitens skäl för dess mening, och skola härnest meddela öfverste Kricsons. Vi erinra, att jernvägskomitens ledamöter voro general Akrell, chefen för vägoch vattenb;gnaderna von Sydow samt grefve A. E. von Rosen, den sistnämde inkallad i komiten. se: dan eh af dess först utsedde ledamöter hi H. von Steyern afsagt sig uppdraget. Sedan komiten uti sitt betänkande föreslagit det system för rikets stamjernbanor, för hvars hufvuddrag vi förut redogjort, och dervid fasthållit den åsigt, att vestra stambanan borde dragas norr om Mälaren, en åsigt, som komiten erinrar äfven blifvit af Kongl. Maj:t preliminärt gillad, utvecklar komiten, i anledning af de inkomna och till komiten remitterade petitionerna från Södermanlands och Östergötlands län angående samma banas dragande söder om Mälaren, närmare sina skäl för vidhållandet af sin förut i denna fråga fattade öfvertygelse på följande sätt: Genom den föreslagna östra stambanan, säger komiten, samt de derifrån (enligt dess förslag) utgående föreningsbanor till Wendle öfver Qvicksund, och till Örebro, beredes provinsen Södermanland de beqvämaste jernvägsförbindelser med Stockholm, Norrköping, vestra stambanan vid Örebro och Wendle samt genom en mindre omväg öfver Örebro med Vestergötland, Göteborg, Wermland och Norge. Om sjöarne Yngarn och Långhalsen medelst en redan ifrågasatt båtled förenas med sjön Båfven, hvars norra ända beröres af jernbanan, erhålla alla de inre vid dessa sjöars stränder belägna fruktbaraste trakterna af provinsen ytterligare den fördelen, att deras produkter kunna på större båtar fraktas sjövägen till jernbanan vid Båfvens ända, till banans grannskap vid Yngarns ända, samt till ändan af sjön Långhalsen, i grannskapet af Nyköping, dit anläggning af en mindre jernbana frän sistnämde sjö redan kommit i fråga. Ingen provins i riket blifver således så väl lottad iafseende på jernvägar som denna, när ofvannämde stambaua med föreningsbanor hunnit anläggas. Östra stambanans fortsättning genom Östergötland har äfven fått den riktning, som komiterade för 1änet, lika med komiten, ansett förmånligast och nyttigast, enär den berör provinsens förnämsta städer jemte Göta kanal, genomskär provinsens fruktbaraste slättland, och öppnar kommunikation med både de södra och de vester om sjön Wettern belägna orterna. För dessa begge landskapers speciella intressen är det således likgiltigt, om vestra banan framgår norr eller söder om Mälaren, blott den östras anläggande kommer till verkställighet, hvilket icke synes kunna uteblifva, så vida ett system för jernvägarne skall fullföljas. Det har derföre af petitionärerne blifvit utur det allmännas synpunkt framstäldt, att stambanan emellan Stockholm och Göteborg, framdragen söder om Mälaren genom Södermanland och södra delen af Nerike, blifver icke allenast kortare samt genom sin aflägsenhet från segelled förmånligare för den inre trafiken, än en bana norr om och längs med nämde sjö, utan äfven att genom denna bana, såsom gemensam med den östra från Stockholm till Katrineholm, en besparing i anläggning af 12, miljernväg skulle uppkomma. På grund häraf och af fruktan för att statens tillgångar måhända icke medgifva ett samtidigt anläggande af både vestra stambanan norr om Mälaren och den östra, yttras den underdåniga önskan, att linien söder om Mälaren måtte under namn af Vestra stambanan företrädesvis byggas, samt den ifrågasatta banan norr om nämde sjö från stambanorna uteslutas, och provinserna Upland, Westmanland och större delen af Nerike sålunda åtnöjas med de bibanor, som kunna komma i fråga att anläggas för kommunikation emellan städerna vid den inre segelleden och de norr ut belägna bergslagen. För att i afseende på längd och anläggningskostnad kunna göra en jemförelse emellan de begge banorna, har komitån låtit genom kapten Gestrin anställa undersökning samt upprätta förslag öfver en jernvägslinie, utgående från föreningsbanan med Örebro vid Hanstad by i Wingåkers socken, med fortsättning derifrån, på sätt petitionärerne begärt, genom södra delen af Nerike, dels öfver, dels. längs med och i närheten af dervarande höjdsträckning öfver Hallsberg, Tomta, Wredstorp och söder om Porla till Skaraborgs länegräns vid Hjulö, der banan från Göteborg tillstöter. Härigenom har blifvit utrönt, att om vestra stambanan lägges i denna riktning, kommer den att mellån Stockholm och Hjulö få 22 mils längd och genomgå Nerikes mindre fruktbara trakter, samt aflägsnas från. en stor del af provinsens bördigaste slättbygd; men deremot blifver den 3!, mil kortare till Hjulö, än om den lägges norr öfver Köping och Örebro till nämde punkt. Nordvestra banan åter, eller banan ifrån den vestra till Norge, blefve en half mil längre, emedan den skulle utgå från Hjulö öfver Nysand på Kristinehamn, och ieke från Svartå öfver Degerfors. Anläggningskostnaden för denna 7?, mil långa bana är beräknad till 5,344,909 rdr rmt, eller 681,052 pr mil. Brantaste lutningen utgör 1 på 71, och alla iutningar tillsammans af 1 på 100 och deröfver utgöra 18 procent af väglängden. Om till ofvannämde summa lägges den för banan från Stockholm öfver Katrineholm till Hansta uppgifne kostnad, kommer hela banlängden från Stockholm till Hjulö att medtaga 19,707,846 rdr. Kostnaden för banan från Stockholm öfver Köping och Örebro till Hjulö är beräknad till 18,300,621 eller rmt 1,407,225 rår mindre, än för den förstnämde. Hvad åter driftkostnaden i dess helhet å banorna angår, så torde den blifva dyrare på södra banan, emedan en starkare materielens nötning äfvensom bränsles konsumtion orsakas af de brantare lutninarne å densamma. g Det kan visserligen icke bestridas att, med afdrag af ofvannämde en half mils förlängning af nordvestra banan, 12 mils jernvägsbygnad besparas, om vestra stambanan blifver gemensam för den östra mellan Stockholm och Katrineholm, hvaremot endast 6 mils längd från Stockholm till Giresta blifver gemensam för norra och vestra stambanorna, om den aenare lägges norr om Mälaren; men det företräde som södra linsen sålunda eger med afseende såväl på nämde besparing af 6 mils nybygnad, som derpå att den blifver 3!, mil kortare, motväges af den allmännare nytta, som i afseende både på det statsekonomiska och landets försvar af den norra linien kan påräknas. Denna framgår, med undantag af öfvergången vid Almarestäk, genom fruktbarafe och folkrikare landskap än den södra, som genomskär Södermanland och blott vidrör södra Kanten af Nerikes sädesrika slättbygd. Denna större fruktbarhet och befolkning längs norra linien, i förening med den betydliga jerohandteringen inom de provinser den genomskär, måste föra med sig större produktion, större varuomsättning samt lifligare affärsrörelse än som kunna ega rum inom de trakter af vestra Södermanland och södra Nerike, hvtlka södra banan skulle beröra. Produktionen af landtmannavaror längs norra linien kommer troligen äfven att betydligt tilltaga derigenom, att efter bibanors anläggning från bruksdistrikterna allmogen ej mera behöfver anlitas för forsling, utan kan använda tiden på förbättrandet af jordbruket samt nya odlingar, hvartill en mängd lägenheter erbjuder sig. Det är väl troligt, att huru högt produktionen af landtmannavaror samt jerneffekter än må stiga inom Westmanland och Nerike, kommer likväl, för besparing i transportkostnad; måhända hela jerntillverkPRENSA St